Under ett våldsamt dygn kastas berättelsens centralgestalt Floria Tosca (Margareta Ridderstedt) mellan känslostormarna. Den gnagande svartsjukan, den isande skräcken, vitglödgade vreden och avgrundsdjupa förtvivlan. Allt sedan hennes älskade Mario Cavaradossi (Sonny Wallentin) hjälpt en förrymd politisk fånge och hamnat i klorna på iskallt beräknande polischefen Scarpia (John Erik Eleby).
Till en fond av politiskt förtryck och onda avsikter hamnar dessa karaktärer och dess privata angelägenheter sedan i centrum när operasången i tre timmar fyller Hörsalen. Tosca är lite trögstartad, men när väl intrigens hjul börjat spinna flyger tiden fram.
? ? ?
Med små medel har Svenska Operan lyckats få ihop en slagkraftig föreställning där Sonny Wallentin imponerar storligen med en omfångsrik stämma, men där framförallt den onda sidan gör stort avtryck. John Erik Elebys Scarpia är den ondskefulla listen personifierad.
Hans tolkning är utsökt där han, flankerad av Mark Bartholdsson, Daniel Lindquist och Tomas Öhman som allihop gör ett riktigt styvt jobb med att gestalta rå elakhet och översitteri, släpar sig fram över scenen och med hela sitt minspel utstrålar att han njuter av sin behandling av meningsfienderna.
Att framföra operan på svenska är ett grepp som har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan blir det givetvis betydligt enklare för oss som inte är extremt språkligt begåvade att följa handlingen i detalj och svenskan är faktiskt ett väldigt underskattat sångspråk. Å andra sidan har dialogen en tendens att bli lite väl banal mellan varven. Den dramatik som Tosca ändå bjuder mår inte enbart bra av att vara lättbegriplig. Även om fördelarna givetvis överskuggar nackdelarna.
? ? ?
Om missionen att nå en ny publik blir framgångsrik får framtiden utvisa, men flera stolar gapar tomma under premiärkvällen. Det är lika tråkigt att se som föreställningens mörka avslutning är upplyftande.