Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Skyggar inte för svårigheter, visar inte orsaker

Skådespelaren Viggo Mortensen regidebuterar med öm historia om en familjs bästa och sämsta stunder.

Lance Henriksen och Viggo Mortensen, far och son i  dramat Falling.

Lance Henriksen och Viggo Mortensen, far och son i dramat Falling.

Foto: Landmark Media/Alamy stock photo

Recension2020-12-07 12:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Falling
Cnema 
Regi: Viggo Mortensen
I rollerna: Viggo Mortensen, Lance Henriksen, Sverrir Gudnason, Terry Chen, Gabby Velis, Hannah Gross, Laura Linney m fl.
Betyg: 3

Livet är hårt, livet är svårt, du får vara nöjd med de bitar som gläder. Så skulle sammanfattningen av Viggo Mortensens manus- och regidebut "Falling" kunna se ut. Det är en obarmhärtig blick på att livets mödor inte direkt minskar när ålderdomen slår till. Samtidigt finns mycket gott i bakgrunden av förgrundens brutala far- och sonrelation.

Huvudpersonen John är spelad av Viggo Mortensen. John flyger med sin far till Kalifornien och faderns demens ger sig uttryck redan på planet. Väl hemma hos sin son börjar pappa Willis fördela rasistiska och homofobiska deviser friskt. John är gift med Eric och tillsammans har de dottern Monica. Willis har glömt att han dagar innan bett sin son hämta honom eftersom arbetet på gården blivit övermäktigt för en åldrande man. Väl framme i Kalifornien spyr han galla över allting, delstaten representerar för honom allt han anser vara för mesigt och liberalt. Far och son representerar amerikansk, och global, polarisering. Nutida historien berättas med återblickar där Sverrir Gudnason spelar den unge Willis. Från en någorlunda kärleksfull om än morbid inledning till att Willis alltmer framstår som en förlorad förtryckare som förpestar sin omgivning. 

En klar brist i "Falling" är att den mest intressanta resan inte finns med. Hur John och hans syster blivit de personer de är framgår inte. Publiken får uppleva den tuffa uppväxten och en harmonisk nutid som går emot allt vad fadern står för. Willis är mittpunkten men hans tillstånd förklaras aldrig. Han framstår bara som en hemsk man som alltid varit förfärligt hänsynslös. För de små ögonblick av solsken som han bjuder på ska resten av familjen acceptera allt annat. Något som kanske vore rimligt om han innan sin demens varit varmhjärtad. Poängen med Willis är tämligen grumlig, annat än att vi i livet inte alltid väljer de som står oss nära. Det är ganska många minuter av att konstatera faktum istället för att förstå orsak. Mortensen åker slalom undan sin berättelses potential. 

Vad "Falling" däremot faktiskt fokuserar på, en familjs bästa och sämsta stunder är ömt berättad. Ur det svarta gift Willis strött omkring sig i decennier har en ny skog växt ikapp honom.