Om inte det är markören av en utomordentlig skådespelare vet jag inte vad som är. Att Sam Riley är trovärdig både som pojkig musiker och hybrisdrabbad mördare säger en hel del om honom.
Riley får draghjälp av Rowan Joffe som skapat fantastiska 60-talsmiljöer som påminner om Hitchkock. Vackra, lysande färger på ytan som svärtas ner av en brutal historia. Mörker och ljus i total harmoni. Brighton kommer fram i all sin prakt.
Den spektakulära fotografin signerad John Mathieson är en av filmens huvudaktörer. Martin Phipps eleganta musik andas murrighet och 60-talsdramathriller och tar oss tillbaka till en annan filmepok. Allt detta kombinerat med Graham Greenes roman om ynglingen som är involverad i organiserad brottslighet. När hans fadersfigur Kite blir mördad sätter det igång något i Pinkie. Han hämnas genom att mörda en rivaliserande gängmedlem.
Oturligt blir den oskyldiga Rose ett vittne och Pinkie försöker få tyst på henne genom att manipulativt förföra henne.
Brighton Rock är en väldigt intressant studie i mognad, eller avsaknaden av den. Pinkie som tror sig kunna bli gängledare vid 17-års ålder medan han fattar idel dåliga beslut.
Rose som övertygad sig själv om att hon har funnit den stora kärleken. Den är också utmanande eftersom karaktärerna är svåra att känna för. Klart det är synd om Rose men hennes övertygelse till förbannelse gör tittaren irriterad på henne. Men ändå, ändå finns här en helhet som fungerar. Filmen innehåller mycket skönhet, spänning, driv och en polerad råhet som både skrämmer och förför.