Film
Trap
Filmstaden
Regi: M Night Shyamalan
I rollerna: Josh Hartnett, Ariel Donoghue, Saleka Shyamalan, Hayley Mills, Alison Pill m fl.
Betyg: 2
M Night Shyamalan har en vana att göra filmer med premisser som lockar starkt. Inte sällan lyckas han spela bort den själv och hamna i någon form av extrem urspårning. Redan i trailern till ”Trap” får vi veta att pappa och dotter går på konsert där hela konserten är en fälla för att få fast den ökände seriemördaren ”Slaktaren”. So far, so good. Idén är originell och som publik vill man veta mer. På sin plussida har Night Shyamalan fördelen att det är en underhållande skildring som håller greppet om tittaren i princip hela vägen. Problemet är bara att filmen också är en avsiktsförklaring mot allt vad logik heter. En mördare har aldrig haft så här mycket tur som Cooper har. Människor omkring honom har aldrig varit så bristfälliga på att ifrågasätta en situation. Poliskårer har aldrig någonsin framstått som så inkompetenta. Det är lite för enkelt, utan någon finess. Att blanda underhållning med dramaturgisk intelligens är knappast en omöjlighet. Stundtals är filmen absurd, men behåller trots det engagemanget från sin publik.
Josh Hartnett spelar pappa Cooper som tar sin dotter Riley till en Lady Raven-konsert, någon form av Taylor Swift/Ariana Grande som drar unga flickor i drivor. De kan alla danser, alla texter och skriker i extas så fort de får syn på henne. Cooper är väldigt mån om att Riley ska ha en perfekt kväll, inte tänka på kompisarna i skolan som exkluderat henne och gör allt för att vara en cool pappa. Ganska tidigt får vi också reda på att han håller en student fången. När cirka en halvtimme passerat får Cooper och tittaren veta att all polisbevakning handlar om en fälla där ”Slaktaren” ska fångas. Vilket är ett problem eftersom Cooper nämligen är ”Slaktaren”. Hans mål nu är att ta sig ut. I ett av de mer normala beteendena i filmen reagerar hans dotter på att han beter sig konstigt. Normal för att filmen annars är en exposé av märkliga beteenden och total avsaknad av säkerhetstänk. Gestaltningen av Riley är en av filmens största styrkor där hennes naiva ungdom, ohämmade passion och oro blandas väldigt realistiskt. Ett av få delar av manuset som håller kvalitet.
Shyamalan tänjer ofta på gränsen för logik och realism, men den här gången verkar han ha tagit ut en komplett skilsmässa från dessa koncept.