Film

Unge Ahmed
Cnema
Regi: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
I rollerna: Idir Ben Addi, Olivier Bonnaud, Myriem Akheddiou, Victoria Bluck m fl.
Betyg: 4

Har man gjort filmer som "Två dagar, en natt", "Barnet" och "Pojken med cykeln" är det en mindre garanti att förväntningarna på en alltid är höga. Att de skulle släppa en film om en ung, radikaliserad muslim väckte uppmärksamheten rejält. Det är inte så att de belgiska bröderna alltid når toppnivå men hoppet finns alltid där. Att dessa regissörer som allt som oftast gestaltar människor med sådan humanistisk och förlåtande blick skulle skildra någon från en utsatt grupp, som själv blir förövare, hade alla möjligheter att bli en gastkramande och omskakande upplevelse som "Två dagar, en natt" var. 

Ahmed är 13 och ganska ordentligt radikaliserad. Som många fanatiker har han fastnat vid religionens ytliga regler, hans gärning verkar mycket mer fokuserad på huruvida han skakar hand med sin lärare eller inte. När samma lärare försöker starta arabisklektioner utöver Koranskolan reagerar Ahmed med besvikelse. I dialog med sin imam bygger han upp en inre ilska som leder honom till beslutet att försöka skada sin lärare Ines. Porträtteringen av Ahmed är väldigt intresserant. Till synes verkar han tafatt och nästan blasé, men bröderna Dardenne låter aldrig skådespelare avstå från att spela ut känslor utan orsak. Ahmeds återhållsamhet signalerar istället att han egentligen inte är övertygad. Att hans böjelse inte är grundad. Vilket också förstärks av små stunder där den yttre fasaden släpper och han kommer närmare vad han samt imanen skulle kalla för synder.  Ahmed är vilsen. En skicklig balans mellan subtilt berättande och tydlighet. Här är det väldigt synd då att regissörerna valt att utelämna hans motivation. Flera gånger nämns kusinen som dött i någon form av självmordsattentat men ingenting i hans familjesituation eller upplevelser indikerar hur han blivit så här.

När Dardenne-bröderna har med någon rollfigur som de inte har särskilt mycket överseende med blir den personen mindre synlig i deras historier. I berättelsen om Ahmed är imanen tämligen oviktig. Deras berättarstil är en cineastisk form av "om du inte har något trevligt att säga, säg ingenting". Förövarnas perspektiv är sällan synliga. De ser heller inte särskild många förövare omkring sig utan en komplex värld av nyanser där vissa fallerar på väg till det rätta.

"Unge Ahmed" saknar en udd och bränner aldrig riktigt till. Vilket jag tror beror på att regissörerna har valt att berätta så lite om omständigheterna som lett vår huvudrollsperson där han är idag.