Filmen är städad Hollywood, hon räddas av Alec Baldwin (innan han blev fet, som hon säger) och allt löser sig. Så springer Skäringer in för att konfrontera publiken med den, som hon kallar det, chockerande verkligheten, hennes kropp. För det är inte ofta man ser helt vanliga kroppar.
Liksom många komiker ägnade sig åt att komiskt berätta om riktigt tragiska episoder i hennes liv. Som en person med självkänsloproblem berättar hon träffande om hur den självförsakan hon lagt energi på sedan barnsben har tärt henne.
Även om Skäringer är en skicklig komiker och det är en väldigt rolig och fräck show hon bjuder på den 12 mars så hade hon inte behövt vara så rolig. Det är svårt att skratta åt det faktum att hon blev våldtagen eller hade ätstörningsproblem, oavsett hur dråpligt hon lagt upp det.
Dygnkåt och hur helig som helst är på många sätt ett feministiskt manifest. Mia Skäringer belyser hur hon både som barn och som vuxen gav av sig själv utan att få någonting tillbaka. Som hon säger hjärtskärande "jag gav mitt hjärta så många gånger till någon som lika gärna hade runkat". Hon påpekar sin benägenhet att förnedra sig själv gång på gång. Hon dyker ner i den tvångströja hon tvingat på sig själv i åratal. Det förträffliga är att Skäringer sätter fingret på hur larvig den där tvångströjan är som kvinnor tvingar på sig själva. Hur onödigt det är att inte känna sig tillräcklig. Det är inte många tonåringar i den fullsatta Louis De Geer men de skulle ha tjänat på att lyssna på en av Sveriges för närvarande mest framgångsrika komiker.
Tyvärr kan Mia Skäringer inte motstå att ha med några av sina mest lyckade karaktärer i denna show, exempelvis arbetarklasstatueraren Tabitha. Visst, de är roliga, men det tar ifrån föreställningens helhet och är onödigt publikfrieri. Skäringer räcker som sig själv. I slutet erbjuder hon lite svar på vad som ska göras med självkänslan och bristen av det. Men det är inte så viktigt, det är att hon under två timmar blottat ett personligt och allmänt problem på ett smärtsamt sätt.