Film
Top Gun: Maverick
Cnema/Filmstaden
Regi: Joseph Kosinski
I rollerna: Tom Cruise, Miles Teller, Jennifer Connelly, Jon Hamm, Glen Powell, Lewis Pullman, Charles Parnell, Bashir Salahuddin, Jay Ellis, Danny Ramirez, Ed Harris m fl
Betyg: 3
Kultstatus gör inte en film till en given kvalitativ upplevelse. "Blade Runner" är ett exempel, "Top Gun" ett annat. Något udda pågick i filmbranschen på 80-talet där ytligt spel tog oproportionerligt mycket plats. Det visar sig att det inte alltid är en nackdel att göra en uppföljare. Trots min egen förtvivlan över otaliga remakes kan jag numera se en poäng med att skruva om 80-talets kultklassiker för att få tvätta bort pinsamheten.
"Top Gun" var en töntig machoröra som förmodligen blidkade amerikanska ideal under Reagan-eran. Den hade i princip ingenting och handlade om nästan ingenting. Om konsten att berätta handlar om att visa, inte säga så var "Top Gun" en ändlös chatterparad av saker som sades men aldrig riktigt visades. Filmen innehöll en kärlekshistoria som aldrig verkade ha substans annat än "heta filmstjärnor tänder på varandra". Mavericks vänskap med Goose var intim och värdefull, fick vi förstå, men mest fick vi veta det genom banalt manus. Glorifieringen av militären var skrattretande så även den ständigt maskulina uppvisningen av konkurrens. Största misstaget var att filmen saknade en ordentlig intrig. Där har "Top Gun: Maverick" höjt nivån ordentligt med en väldigt sammanhållen historia som snabbt sätter tittaren in och dessutom stegras upp i rätt takt. Pete "Maverick" Mitchells liv har stått stilla sedan vännen Goose gick bort. Trots många medaljer har han inte avancerat inom militären, inte skaffat sig familj, inte skaffat sig några särskilda vänner. Allt detta ger Maverick någon form av syfte. När han i vårdslöshet är nära att bli av med sin position hjälper gamla konkurrenten/vännen Iceman till att hitta ett nytt uppdrag: utbilda de bästa för ett farligt uppdrag. Twisten är att Gooses son ingår i nya Top Gun.
Det hypermilitära finns fortfarande kvar, men mindre uppenbar. Här finns också en ytlig kärlekshistoria vid sidan om, den låtsas inte vara mer än så. Machotendenserna är mer sofistikerade och när en i teamet beter sig så driver filmen samtidigt med konceptet. Den skiljer sig inte nämnvärt från många actionrullar, men erbjuder en helt annan känsla än sin föregångare. Båda säger mycket om sin tid.