Det unga paret Tilde och Josef, båda adopterade, är tillsammans med den gemensamma sonen Joel på väg i bil söderut i Sverige. Initiativet till resan är Tildes. Hon vill söka sina biologiska rötter.
Målet är ett småländskt pensionat som drivs av den storrökande tidigare frisören Britt-Mari och hennes psykiskt labile son Tord. "Rum för resande" heter stället, som saknar såväl gäster som bokstäver på sin gamla skylt.
Hans Gunnarssons (mindre än 200 sidor korta) roman är en berättelse om deras resa - men också om en dysfunktionell familj med svårigheter att hantera psykisk sjukdom och beteenden som faller utanför normen.
Boken är skickligt uppbyggd med effektfulla kontraster mellan å ena sidan verklighetsnära och ibland vardagliga samtal i bilen å andra sidan en parallell beskrivning av en frustrerad mamma med sårig livshistoria - mitt i hennes spända tillvaro och djupa oro.
Under läsningen går tankarna både till Bates motel i Hitchcocks "Psycho" och till den brittiska deckardrottningen Ruth Rendells mästerliga "Stenarna skola ropa", som skapade spänning med en ny premiss - genom att redan i första textraden avslöja mördaren. Istället för vem-frågan intresserade sig Rendell för varför och boken har beskrivits som en djupdykning i det morbida psyket.
Även här förstår vi ganska snart att något kommer att gå fruktansvärt fel. Men Hans Gunnarsson lägger inte fokus på den sjuke, utan på modern och hennes upplevelse av sonens psykos. Den bedövande, tyngande, känslan av skuld och skam får henne att dra sig undan gemenskapen på orten. Hon slutar som frisör för att slippa folks illa dolda nyfikenhet. Men hon lider själv av en uppenbar oförmåga att hantera sin sons sjukdom och sin döde makes många svek.
Den starka spänningsnerven och sugande kraften i Rum för resande gör "Rum för resande" svår att lägga ifrån sig. Hans Gunnarsson skriver verkligen ruggigt bra och lyckas mana fram ett klaustrofobiskt obehag.
Även om den koncentrerade tonen är en annan än i Gunnarssons senaste "All inclusive", som var en mer underhållande och myllrande kollektivroman, har båda en stark känsla av autencitet trots att verkligheten är skruvad. Vi får också en knivskarp klasskildring från en avfolkad småort i småländska inlandet.
Det enda man som läsare i slutändan kan sakna är en fullödigare teckning av sonen Tord, som tyvärr förblir en ganska skissartad figur, reducerad till sin diagnos och sitt märkliga beteende. Kanske borde Gunnarsson ta ännu mer intryck av Rendell, och inte låta varför-frågan hänga kvar obesvarad.