Saturday Night
Cnema/Filmstaden
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Gabriel LaBelle, Rachel Sennott, Cory Michael Smith, Dylan O’Brien, Lamorne Morris, JK Simmons, Matt Wood, Willem Dafoe m fl.
Betyg: 2.5
Kanske finns det de som följt ”Saturday Night Live” sedan starten 1975 och får ut något av den här märkligt stillasittande filmen. För nostalgi är givetvis en säregen kraft som kan göra mycket med människor. För mig som större delen av mitt liv följt programmet, men inte har gigantisk koll på åren innan känns Jason Reitmans film lite av en besvikelse. 90 minuter innan det första programmet, direktsänt sent en lördag, följer kaos bakom kulisserna. Hela filmen utspelar sig under dessa 90 minuter. Det går snabbre att tröttna på kreativ rörelse. Filmen rör sig mer i cirklar än framåt. Jag får känslan av att jag som tittare bör tycka vad jag bevittnar är unikt och nyskapande. Problemet är att det sägs så utan att visas på riktigt. Kreativitet är inte de facto synonymt med kaos. Jag undrar exempelvis snarare vad som var unikt med det då, hur det kom sig att skaparen Lorne Michaels fick sin idé producerad, hur var humor annars på den tiden?
TV-programmet ”Saturday Night Live” är där de flesta stora amerikanska komiker slår igenom, oavsett vad de tar sig till senare. Alla från Eddie Murphy, Chevy Chase, Dan Aykroyd, John Belushi till Jimmy Fallon, Tina Fey, Amy Poehler, Kristen Wiig, Bill Hader till Billy Crystal, Joan Cusack, Will Ferrell, Chris Rock…listan kan göras längre. Filmens skildring av de smått panikfyllda minuterna innan första sändningen 11 oktober 1975 ger en stark känsla av fabricerad spänning. Speciellt eftersom vi vet att programmet faktiskt sändes, så blir eventuella konsekvenser av att sändningen inte blir av väldigt ofarliga. Problembilden som presenteras tar inte tag i en. Om tv-kanalen NBC vill att Lorne Michaels misslyckas finns inget särskilt som förklarar varför han fått chansen och varför dessa chefer skulle vilja att programmet i så fall inte klarade sig.
Trots att en del mer dramatiska saker händer, exempelvis ljusen som kraschar mitt i repetitionsscen så är hela stämningen ändå småputtrig. I stunden kan filmen kännas småkul men aldrig så det leder till större skratt. Den här typen av atmosfär är inte helt lämpad för en långfilm. Förr eller senare måste berättelsen ta sig någonstans för att vara trovärdig.