Film
Megalopolis
Cnema/Filmstaden
Regi: Francis Ford Coppola
I rollerna: Adam Driver, Nathalie Emmanuel, Giancarlo Esposito, Aubrey Plaza, Shia LaBeouf, Laurence Fishburne, Giancarlo Esposito, Jon Voigt m fl.
Betyg: 2
Ett imperiums fall är ett minst sagt intressant ämne som hade förtjänat mycket bättre än vad Francis Ford Coppola förmår just nu. Inte för att bli för klagvis när en regissör faktiskt försöker göra något unikt. Så eget att han finansierat hela projektet själv. Förmodligen för att han visste att den skulle bli svår att få andra att skjuta pengar till. Du som vill se ”Megalopolis” har förmodligen blivit varnad och är förberedd. Kanske är detta orsaken till att filmen inte känns så utmanande som det har verkat innan premiären. Själv har jag sett sämre i likartad form, Leos Caraxs nervkvävande ”Annette”. Men Coppolas drömprojekt är framför allt mer intressant än på riktigt engagerande.
I någon form av fantasivärld har staden byggts upp av borgmästaren Cicero och utmanas samtidigt av Cesar Catilina. Cesar har upptäckt/uppfunnit megalon, byggmaterial som inte kan förstöras. I en stad som är uppbyggd på gamla ruiner är värdet av detta stort. Han har också förmågan att stoppa tiden. Dessa rivalers relationer kompliceras av att Ciceros dotter Julia, med ambition att ta ner Cesar från de höga hästarna, blir förälskad i honom istället. Vid sidan om dem finns diverse olika karaktärer som försöker antingen ta makten eller pengarna. Allegorier och liknelser med nuvarande situation i världen/USA är många, övertydliga skulle någon kunna säga. Samtidigt försvinner alla filosofiska frågor och existentiella funderingar i en maximerad röra. De val Coppola har gjort gör ”Megalopolis” till en trött film. Den är inte svår eller obegriplig, problematiken handlar om att elementen kastas omkring i någon form av vild ambition utan att nå fram fullt ut.
Att släppa verk om ett sådant ämne när demokratifrågorna är som hetast i USA hade verkligen förtjänat en mycket starkare filmupplevelse. Om Coppola är orolig för sitt imperium till nation, som verkar gå självmant in i förödelsen, borde han skapat något där budskapen inte enbart gick fram genom enkla citat. De är som kryckor för att bilderna inte är tillräckligt talande. Men, den är inte riktigt så illa som befarad eller omtalad. Fascinationen tänder till ibland trots att intrycket är så pass rörigt.