Hon följer gärna med sin cancersjuke far till sjukhuset, men inför sex är hon likgiltig och äcklad, precis som fadern är trött på livet. Hon frågar i alla fall sin erfarna bästa väninna om saken, och förför, eller låter sig förföras av, en ung ingenjör, på ett hotellrum som är lika anonymt och oangenämt som övriga miljöer i industristaden mellan havet och bergen. Far och dotter har också sarkastiska samtal om människans sexualitet och likhet med djuren. Ibland ägnar de sig åt ordlekar och djurlika skuttanden och grymtanden. Och väninnorna dansar i par, barnsligt lekfullt och komiskt. De som vantrivs i kulturen längtar till naturtillståndet.
Hennes nyfikenhet på sex liknar en sorts saklig, känslolös utredning, inspirerad av naturfilm för TV av Sir David Attenborough, som hon med kraftig brytning uttalar Attenberg. Den mycket objektiva dokumentärfilmens iakttagande stil är ett av Tsangaris främsta konstgrepp. Hon förevisar, med skenbart kall blick, hur några människor reagerar på livets starka, oundvikliga grunder. Det är ganska egenartat och lyckat, och lättfattligt när man kommer in i det hela.
Trots dokumentärstilen och den starka oviljan till sentimentalitet har Tsangari ändå gjort en spelfilm, som ju skildrar personer som känner och tänker. Med musik talar hon om när det är särskilt tydligt att personerna har känslor vi ska sympatisera med. Som när Be Bop Kid med syntpunkarna Suicide spelas vid den jazzälskande faderns dödsbädd, eller när väninnorna sjunger med i berömd fransk 1960-talsschlager med Françoise Hardy.
Tsangari uppskattar Bresson och Godard. Det förvånar inte alls, när man hör den flata tonen i replikerna och ser filmens kritiska distans till människor och samhälle. Och industrilandskapet, och den ateistiske arkitekten med sin bittra kritik av nutiden och det moderna Grekland, är som hämtade ur Antonionis Den röda öknen (1964). Tsangari har lärt av mästare.