Realistisk skildring av migrantliv i USA

Film

Brighton 4:e gatan
Cnema
Regi: Levan Koguashvili
I rollerna: Levan Tedaishvili, Giorgi Tabidze, Nadezhda Mikhalkova  m fl 
Betyg: 4

"Brighton 4:e gatan" är en film med ansenlig mängd balans. Naturalistisk diskbänksrealism som inte vältrar sig i misär. Familjekärlek som inte är doppad i sentimentalitet. Människorna är både storslagna och små såsom livet verkligen är men inte alltid filmen. I fiktion brukar man skildra den extraordinära. I Levan Koguashvilis film finns ett likhetstecken mellan de två tillstånden, det alldagliga och det utomordentliga.

På en oinspirerande bar i Tbilisi, Georgien pågår vadslagning och spel. En man förlorar både pengar och lägenhet. Så han söker sig till Kakhi, filmens mittpunkt. Den gamle brottningsmästaren är på väg till USA för att träffa sin son Soso. Väl i New York upptäcker han allt annat än stabilitet. Sonen har en stor spelskuld och kan därför inte gifta sig. Utan giftermål kan också hans möjligheter att leva kvar i det nya landet försvinna. I Brighton Beach där filmen spelar sig existerar knappt engelskan utan nästan alla är georgier/ryssar/kazaker. Kakhi bor på ett pensionat med andra från hemlandet. Här får han även reda på hur kvinnor som arbetar med städning luras på lön och annat. Kakhi är av den sorten att han försöker hjälpa människorna omkring sig. Vilket gör att han utan större möjligheter hamnar i rollen som räddaren i nöden. Efter diverse försök hamnar han i att rädda sin son via det han är bäst på, brottning.

Realismen är så slående att en tittare kan tro sig se dokumentär även om det är uppenbarligen spelfilm. Levan Tedaishvili  i huvudrollen är liksom sin rollfigur en före detta brottare som vunnit OS-medaljer. Skådespelarna är en stor orsak till den här känslan av autenticitet. De agerar som om inte någon kamera existerar. Även regin och rollsättningen bidrar till trovärdigheten. Vi har inte att göra med polerade typer som ser ut som filmstjärnor. Även om vi ser en form av hyllning till Georgien berättar Koguashvili en migranthistoria i allmänhet. Att lämna sin bas i hopp om förbättring. Att möta ett liv som kanske inte är särskilt mycket bättre med andra sorters utmaningar. Det lilla och stora i livet oavsett var vi är. Det är mörker och ljus om vartannat precis som verkligheten är. Trovärdigheten gör att filmen når längre in i hjärtat.