Film
Harold Frys oväntade vandring
Filmstaden
Regi: Hettie Macdonald
I rollerna: Jim Broadbent, Penelope Wilton, Linda Bassett, Joseph Mydell, Earl Cave, Monika Gossman, Maanuv Thiara m fl.
Betyg: 3
Anglofiler se hit för det här är en film för er! ”Harold Frys oväntade vandring” är så rakt igenom brittiskt att den inte kan göras i något annat land. Samtidigt är den väldigt allmängiltig i människornas känslor och livets törnar. Ovanpå ytan unikt brittiskt, under ytan världslig. Det är en varm, delvis sentimental men också högst realistisk bild av livet. Vilket såklart låter absurt, en man som knappt gått i sitt liv ska promenera från södra till norra Storbritannien. Realismen består i gestaltningen av livets mödor och skönhet som växlar ideligen.
En vanlig morgon för pensionärsparet Harold och Maureen i huset i Devon. Artigheter gentemot grannar, städning, tomma klichéer gentemot varandra. Rutinen bryts av när Harold öppnar ett brev som visar sig vara från hans före detta kollega och vän Queenie. Den är skickad från Berwick-upon-Tweed där hon ligger på ett hospice. Livsminnen stormar in över Harold när han fått hennes avskedsbrev. Han gör lite taffliga försök att skriva något meningsfullt och går sedan för att posta det. Vid varje brevlåda tvivlar han. Inte ens vid postkontoret klarar han av att skicka brevet. När han går in i en kiosk startar ett samtal med medarbetaren i kassan som gör att han beslutar sig för att promenera till Queenie. Han får för sig att så länge han går ska hon leva. Utan mobiltelefon, ordentliga skor eller andra ägodelar ska han ta sig flera hundra kilometer upp i landet. Över tid bestämmer han sig dessutom för att skicka hem ID-kort, plånbok och nycklar. Något obegripligt gör han det svårare och svårare för sig själv. Längs vägen träffar han diverse olika människor, vilket jag tror fungerar bättre i romanen som filmen är baserad på.
”Harold Frys oväntade vandring” är en vacker, välspelad och berörande skildring av försoning och att göra något i tro om förbättring. Dess osannolika delar av berättelsen förtar lite av upplevelsen. Till skillnad från exempelvis ”Forrest Gump” saknar filmen det riktigt otroliga. Dess realism och vardaglighet gör det svårare att acceptera vandringens rimlighet som koncept. I stunden fångas jag men efteråt känner jag viss skepsis.