Film
Family Time
Cnema
Regi: Tia Kouvo
I rollerna: Ria Kataja, Elina Knihtilä, Leena Ubtila, Tom Wenzel m fl.
Betyg: 3
Låt dig inte luras av den gemytliga titeln, ”Family Time” är inte en mysig julfilm utan en ärlig observation över en familjs alla mönster i stort och smått. Den är delvis utmanande i hur intrigfattig den är på vissa sätt men också som en skrämmande form av meditation där allt sker långsamt men inte till det bättre. En ovanlig teknik är att vi nästan aldrig får närbilder utan allt är på observatörens avstånd. Vissa saker som händer brukar vara sådana händelser som i andra filmer leder till intensiva närbilder men i Tia Kouvos drama bevittnar vi som genom en kikare. Där borta agerar karaktärerna så, där borta hände precis det där.
Starten sker strax innan julafton. Två vuxna döttrar och deras barn anländer till föräldrarnas lantliga hus i ett snölandskap. Samtalsämnena är ytterst vardagliga till en början. Familjen har inte samtal utan slänger fram lite ord hit och dit för att på något sätt få vardagen att gå runt. Lakoniken och fåordigheten försvinner inte men snart börjar huvudproblematiken skönjas tydligare och tydligare. Fadern i familjen, morfar till barnbarnen, är en gammal sjöman och alkoholist. Alkoholismen är inte explosiv utan snarare passiv. Morfar ser lite halvdöd ut när han tar sig fram med sin rollator. Problematiken förvärras medan filmen rör sig framåt. Vid något tillfälle uttrycker ena dottern till sin mamma att hon hade lämnat för länge sedan.
Huvudkänslan som filmen genererar är obehag. Det kryper i kroppen av all kommunikation som lyser med sin frånvaro mellan familjemedlemmarna. ”Family Time” förmedlar ändå mycket trots bristen på kommunikation mellan rollfigurerna. När de väl pratar med varandra är det tafatt, tragiskt och obekvämt. Precis såsom dialog ofta är i verkligheten till skillnad från på film.
Det måste vara krävande att som skådespelare spela så pass återhållsamt. Att inte få använda sitt fulla register i explosiva känsloyttringar. Samtidigt blir det ett mycket intressant resultat. Skådespelarna bidrar i allra högsta grad till den starka känslan av att vi tittare är observatörer i ett rum som egentligen är stängd för oss. Känslan är att de inte skådespelar utan att de är dessa personer. Dessutom ser de ut som vanliga personer i vardagliga kontext.