film
Emma
Cnema/Filmstaden
Regi: Autumn de Wilde
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Mia Goth, Bill Nighy, Johnny Flynn, Miranda Hart, Josh O’Connor m fl.
Betyg: 2.5
"Emma" är för kostymdramafans vad "Aquaman" är för superhjältefilmfans. Den innehåller många av de vinnande koncepten utan att till sammansättningen bli tillräckligt tillfredsställande. Mest slående är kostym och scenografi. Det är en fröjd att titta på "Emma". I dessa områden har de Wilde lämnat lite av realismen för frosseri i rikedom. Sällan har de välbärgades situation marknadsförts så hårt sedan 80-talet. Färg och fägring kompenserar för den dramaturgiska innehållet som fallerar i andra hälften. I alla fall till viss nivå.
Liksom många andra filmatiseringar av Jane Austen är "Emma" en ny version av berättelsen om hobbyäktenskapsmäklaren Emma Woodhouse som drar i trådar för att få ihop människor. Mest tid lägger hon på sin tafatta vän Harriet som Emma manipulerar totalt. Till skillnad från den film som kom 1996 verkar den här versionen av "Emma" ha något otalt med Emma. Hon framställs som en tämligen hänsynslös och manipulativ person för vem allt ska gå hennes väg. Som herr Knightley säger så är hon fåfäng, inom andra områden än yttre skönhet. I aspirationen att göra filmen humoristisk har Autumn de Wilde istället skapat en karaktär jag undrar varför någon dras till. De omkring henne talar om hennes charm, något som aldrig visas för oss.
Som en rolig och ytlig film fungerar "Emma". Då gör det inget att varannan rollfigur sysslar med märklig minspel indikativ av ålderskrämpor (som inte finns). Däremot brister den något i manusarbete vilket känns som udda typ av sjabbel med sådant kärnmaterial. Skådespeleriet är också under all kritik för en sådan professionell produktion. Mia Goth som Harriet Smith är den enda som verkligen briljerar då hon komplett förkroppsligar den mesiga, viljelösa, lättmanipulerade unga kvinnan. Problemet är inte skådespelarna enbart utan även att de flesta av karaktärerna angränsar karikatyrer av människor. De agerar som om de hittat en linje av personlighet de känner sig hemma med och dessa tänker de inte släppa. Nyanserna blir färre. Lite småkul är det att pappa Woodhouse känner av drag och begär avskärmning omkring sig för att undgå kylan. Dock inte roligt nog att upprepas om och om igen.