Han är något så ovanligt som en TV-känd författare, låt vara att många av hans kolleger kämpar för att också bli det.
Nu har han kommit med ännu en bok, romanen Kniven i hjärtat.
Det är en märkvärdig bok av en märkvärdig författare. Ingen skriver som Ranelid, Jag höll på att skriva att ingen skriver lika bra som han. Men nu är detta inte Melodifestivalen utan en bokanmälan.
Läs det här:
"Däremot sade Harry Olsson två ord som for som en blank nål genom det tjockaste ylletyget i en gammal militäruniform, ty fadern hade förlorat ett krig mot överheten och satt nu som en stukad soldat i symaskinagenternas världsvida armé.
Fadern tittade på sonen och sade med skarp och hård röst: Djävla överklasskärring! David hade aldrig hört sådana ord ur faderns mun tidigare. När han sedan tänkte på att fadern hade tackat landshövdingskan för besöket i Residenset och möjligheten att få komma dit, insåg han trots sin ringa ålder att fadern hade talat med kluven tunga".
Symaskiner av märket Singer och en Studebaker spelar viktiga roller i pojken Davids uppväxt.
Det är livstidsfången David som romanen innerst handlar om.
Han försöker komma underfund med hur djupaste kärlek och förälskelse kan förvändas till hat och ondska.
I samtal med författaren och sin son försöker han hitta svaren. Fängelsets bibliotekarie - alltid med översta knappen knäppt, leder den ordblinde livstidsfången in i litteraturen.
David är en skicklig brobyggare: "Det hade aldrig varit hans avsikt att stå över eller att vara förmer än Anna i livet. Vi var de bärande spannen i en och samma bro och delade på tyngden, lutningen och hållfastheten, tänker han".
Kan det sägas bättre?
Någon kriminalroman är inte Kniven i hjärtat. Inte så att det ska kluras ut vem som gjorde det. Det finns inte ens en enda polisfigur i berättelsen.
Det är svårt att sätta etikett på den här romanen. Det behövs väl inte heller.
Björn Ranelid har skrivit en fascinerande historia om en mycket ensam och faktiskt en mycket sympatisk mördare när man väl lärt känna honom.