Film
Quo Vadis, Aida?
Cnema
Regi: Jasmila Žbanić
I rollerna: Jasna Djuricic, Izudin Bajrovic, Boris Isakovic, Johan Heldenbergh, Raymond Thiry, Boris Ler, Dino Bajrovic m fl.
Betyg: 4.5
Mycket film kan kallas viktig. Många filmer är viktiga, väldigt viktiga, ur många olika perspektiv. Men om någon film skulle förkroppsliga epiteten "viktig" är det Jasmila Žbanićs skildring av folkmordet i Srebrenica. Massakern på över 8000 män och pojkar medan FN-trupper stod handfallna och tittade på när de fördes iväg. Att som cineast se krigsfilm som inte går många decennier bakåt skapar förtröstan. Hur lärde vi oss ingenting från de tidigare krigen? Alla de verk som skildrat världskrigen har en historisk stämpel som skapar illusionen om att etnisk rensning tillhör dåtiden. "Quo Vadis, Aida?" påminner drastiskt att även i närtid har mänskligheten misslyckats med humanismen.
Titelpersonen Aida arbetar som tolk åt FN. Tidigare rollen som lärare har gett henne möjligheten. Inledningen är liksom resten rak på sak, mitt i händelsernas centrum och rör sig snabbt framåt. Hon har två fokus, det ena vad som sker omkring henne. Det andra hennes man och söner som hon försöker få med sig i FN-säkerheten. Medan de på FN-basen lider brist på förnödenheter och lugn finns ett massivt folkhav utanför som hoppas på att komma innanför grindarna och få skydd. Serberna med general Mladić i spetsen är nöjda över att ha vunnit striden och spelar falsk välvilja. FN lovar borgmästaren att anfalla om serberna inte håller sig undan säkerhetszonen som Srebrenica har utlysts till.
Ju längre speltiden går, desto mer fokuserad blir Aida på sin egen familj. Žbanić däremot fortsätter att se alla på basen. Människohavet utanför, de trötta innanför, de holländska trupperna som inte vet hur de ska beskydda de attackerade. Många filmer hade vid något tillfälle ägnat sig åt publikfrieri med att sätta förstoringsglaset på huvudrollsfigurens personliga situation. Žbanić blundar inte för den brutala realismen.
Medan "Quo Vadis, Aida?" har överlag ett rappt och skrämmande sätt att filma finns en del scener som krossar hjärtat tills det endast återstår aska. Lugnet hos serberna när de kräver och ångvältar sig fram, skräcken hos Aida, FN-truppernas villrådighet. Slutscenerna är av magnitud som få ord kan fånga. Jasmila Žbanić har skapat ett mästerverk utan dess like.