Film
Jag är kvinna
Cnema
Regi: Malgorzata Szumowska, Michal Englert
I rollerna: Malgorzata Hajewska-Krzysztofik, Mateusz Wieclawek, Joanna Kulig, Bogumila Bajor m fl.
Betyg: 3.5
Av filmskapandet senaste tiden skulle man misstänka att det händer mycket i Polen för närvarande. För några veckor sedan hade Agnieszka Hollands magnifika ”Green Border” premiär. I princip lika introspektivt ifrågasättande är ”Jag är kvinna” där Polens konservativa lagar och deras effekter på vanliga människor hamnar under luppen. Transfrågan är förmodligen känslig i de flesta länder men gradskillnaderna gör att just Polen inte är lättaste landet att göra en sådan film i och om. Vilket kanske också samtidigt gör Szumowskas och Englerts verk extra angelägen. Bland annat spelar en cis-kvinna huvudrollskaraktären Andrzej, vilket regissörerna förklarat med att de inte har hittat en transkvinna för att gestalta sin rollfigur. Att vara öppen som trans är bevisligen en svår sak där.
Vi möter Andrzej först 1980 när han våghalsigt ställer sig på en bro. Han befinner sig på mönstring senare med rödmålade tånaglar. Vad vi anar i inledningsscenerna förstärks filmen igenom. Sedan följer decennium efter decennium av liv. När han träffar sjuksköterskan Izabela verkar kärleken uppstå direkt. Redan från början skaver något i Andrzejs liv. Han är inte hemma i själslig bemärkelse. Regissörerna tar sig tid med att berätta sin historia och litar på sitt innehåll. Det tar lång tid innan Andrzej formulerar för sig själv att han är en kvinna född i fel kropp. Hans lilla liv får illustrera ett land i ständig rörelse där fundamentet ändå står relativt stilla. Polen som inte ens idag tillåter samkönade äktenskap är inte ett enkelt land att leva i som HBTQA. Andrzej växer från hårdhudad ung man till öppen och stabil kvinna vid namnet Aniela.
Att filmskaparna valt att skildra en dramatisk historia utan att ta ifrån tårna görs på gott och ont. Vissa kommer säkerligen inte känna att filmen är lika stark som ”The Danish Girl” eller 90-talsklassikern ”Boys Don’t Cry”. Men det finns plats för olika sorters porträtteringar. Ibland känns det osannolikt att det enda motstånd Aniela möter är landets konservativa och strukturella tryck. Samtidigt slipper vi våldsfetischism där gripande känslor ska förmedlas genom blod och tårar. Istället följer vi en konfunderad resa från förvirring till själslig hemkomst.