Film
Slow
Cnema
Regi: Marija Kavtaradze
I rollerna: Greta Grineviciute, Kestutis Cicenas, Pijus Ganusauskas m fl.
Betyg: 4
”Slow” är något så ovanligt som en kärlekshistoria om asexualitet. Eller snarare en berättelse om vad som händer när den ena parten inte är intresserad av något som anses självklart i relationsnormer. Bara att se en film behandla ett sådant ämne är väldigt sällsynt och därmed uppfriskande. Men det är även så kallade ”huret” som lyfter den här litauiska produktionen. För att förmedla kärlek utan de givna knepen krävs mer av skådespelare och regissör att med sitt sätt förmedla attraktion. I ”Slow” görs det mästerligt. Med blickar, återhållsamma leenden och tillförsikt rör skådespelarna sig närmare centrum för dragningen. Här finns inga lätta vägar att ta, det vill säga intensiva kroppsrörelser som exploderar i sammankomst. Som titeln antyder utforskas relationen långsamt. Det är i Elenas dans vi ser fysisk intensitet.
Hon är alltså dansare som ska hålla lektion för personer med hörselskador. In kommer Dovydas för att teckentolka hennes instruktioner till eleverna. Den lågmälda magnetismen mellan dem är uppenbar direkt. Redan efter första lektionen undrar han om hon vill gå en promenad efteråt. Elena tror sig veta hur vägen går, vilka steg de ska ta härnäst. Ganska snart berättar han att han är asexuell, det vill säga ointresserad av sexualitet både som koncept och praktikalitet. Efter lite trevande hamnar de i en relation som kräver saker de är ovana vid. Han försöker vilja, hon försöker hitta sätt att anpassa sig. Vad som är tveklöst är deras vilja att vara med varandra. Längs vägen får de problem med förståelse och känner sig vilsna. Som film betraktat finns ingen brist på intimitet, kameran växlar ofta över till extrema närbilder, skådespelarna behärskar förmågan att visa tillgivenhet. Ett välskrivet manus skapar förståelse hos tittaren, vi känner obehaget när Dovydas flyttar undan Elenas händer liksom att vi känner hennes frustration när hon inte kan agera på sin kärlek såsom hon vill. Bådas behov åsidosätts regelbundet men de vill inte ge upp på varandra.
Denna berättelse målar med enkelhet upp olika komplexa nivåer kring frågor om sexualitet, relationer, identitet. Förutom manus är det två skådespelare i huvudrollerna som verkligen levererar. Det gnistrar av tillgivenhet i deras ögon, och av frustration i deras rörelser.