Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Om demens och åldrandets grymma öde

Utsökt skådespeleri tränar tittares empati.

Olivia Colman och Anthony Hopkins som dotter och far i ”The father”.

Olivia Colman och Anthony Hopkins som dotter och far i ”The father”.

Foto: Pressbild

Recension2021-08-23 14:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

The Father
Cnema/Filmstaden 
Regi: Florian Zeller
I rollerna: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poots, Rufus Sewell, Olivia Williams, Mark Gatiss m fl.
Betyg: 4
Tänk dig att en främling kommer hem till dig och påstår sig ha en nära relation med dig. När du ifrågasätter vem personen är agerar den som om du beter dig udda. Så kan demens kännas för en människa som själv inte är medveten om sin sjukdom. Så känns den andra sidan av att som barn eller partner inte bli igenkänd av den du älskar mest av allt.

"The Father" är en smärtsam skildring som utgår från personen som långsamt tappar förmågor för att glida in i demens. Samtidigt visar den också vilken tyngd och vilka skuldkänslor som kan vila på de absolut närmaste. Trots svårigheterna med att ha en far som har demens kan vi också förstå kärleken och bedrövelsen i att se sin förälder försvinna. Florian Zeller, som regisserar sin debutfilm baserad på sin egen pjäs, använder intelligenta sätt att placera tittaren in i Anthonys verklighet. Grundhistorien i sig är inte så komplex, medelålders dotter försöker göra allt för att finnas där för sin pappa. Den åldrande fadern känner sig hotad av förluster och händelser omkring honom samtidigt som åldern tar grepp om hans sinne. Men ett effektivt och finurligt manus ger både inifrånkänsla och utifrånkänsla på situationen. Det är förvirrat, tidsramar ramlar in i varandra, människor omkring honom beter sig märkligt. Samtidigt står dottern Anne där och accepterar förolämpningar med oro och kärlek.

Föga förvånande fick Anthony Hopkins Oscar för bästa manliga huvudroll för sin insats. I ett brett men återhållet spektrum regerar Hopkins alla typer av sinnesstämningar. Med Anne är han ömsom tacksam ömson utåtagerande. Med presumtiv ny vårdpersonal charmerande som om inget var fel hos honom för att i nästa sekund berätta för henne hur onödig hon är. Inte enbart Hopkins utan alla skådespelare bidrar med att skapa känslan av disorientering. Olivia Coleman med sin värme och desperation. Olivia Williams med viljestyrka att få ordning på situationen. Imogen Poots i att först vara öppen för att sedan övertas av osäkerhet. Rufus Sewell som med övertygande tydlighet visar att Anthony inte är önskad. Till och med en så liten roll som Mark Gatiss spelar fyller han med känsla av bristande tillit som Anthony känner gentemot honom. Tittaren kan sätta sig in i Anthonys situation. Empatiträning på hög nivå.

Läs mer om