Film
Empire Of Light
Cnema
Regi: Sam Mendes
I rollerna: Olivia Coleman, Michael Ward, Colin Firth, Toby Jones, Hannah Onslow, Tom Brooke m fl
Betyg: 3.5
Det våras för välkända regissörer som gör filmer som fungerar som kärleksbrev till filmkonsten. Steven Spielberg har nyligen kommit med inte bara en kärleksförklaring till filmen utan sin egen uppväxtskildring i "The Fabelmans". Sam Mendes är tillbaka efter "1917", inte med sin historia men en historia om landet han är ifrån. "Empire Of Light" utspelar sig under en signifikant tid i brittiska samhället när Thatcher förändrade ett helt land. Genom en väldigt allmänsklig historia får Mendes in samhällets berättelse i sin film. Däremot vacklar den ibland på sin realism.
Filmen utspelar sig i kuststaden Margate i södra England. Hilary är en deprimerad och tidigare utmattad arbetsledare på biografen Empire. Hon är väldigt engagerad i sitt jobb men på autopilot. Om hon känner engagemanget i sig själv är väldigt oklart. Även den otrohetsaffär hon har med sin chef verkar väldigt befriad från äkta engagemang eller passion. Det är 1981 och lågkonjunkturen har tagit ett fast grepp om Storbritannien. Fler har det svårt ekonomiskt och rasismen tilltar även i människors vardag. In i den lilla familjen på Empire kommer Stephen och tycke uppstår mellan honom och Hilary. Plötsligt väcks hon till liv. Här finns ett problem: trots att Michael Ward och Olivia Coleman är fantastiska i sitt skådespel känns inte deras relation trovärdig. Den framstår mer som ett verktyg som driver historien framåt. Coleman särskilt går in i rollen med hela sitt väsen och blir Hilary. Ett annat problem i historien är att Hilary verkar uppriktigt förvånad över den rasism hon bevittnar att Stephen utsätts för. Eventuellt att en person med intellektuella funktionsnedsättningar skulle kunna ha svårigheter i området men inte att vilken patient som helst med psykisk ohälsa är så pass avskärmad från världen.
"Empire Of Light" är en väldigt berörande och komplex historia. Den vänder och vrider sig flera gånger om. Som tittare känner jag en stark sympati. Mendes, som också skrivit manuset, berättar med humor men det är i de allvarliga stunderna som den verkligen skiner. Det är ett verk av kärlek både till filmen och humanismen. De komplexa karaktärerna behandlas varsamt och med omtanke av regissören Mendes.