Film
The Matrix: Resurrections
Filmstaden
Regi: Lana Wachowski
I rollerna: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Yahya Abdul-Mateen II, Jonathan Groff, Jessica Henwick, Neil Patrick Harris m fl
Betyg: 2
Det bästa med återuppståndelsen av ”The Matrix” kommer i slutet av eftertexterna. Lana Wachowski dedicerar filmen till sina föräldrar med raden ”love is the genesis of everything”. Så mycket äkthet eller kärlek finns tyvärr inte i själva filmen. Har du däremot koll på att Lana genomgått en stor förändring i sitt liv kan du också räkna ut att hon fått stöd av sina föräldrar i transformationen som hon (och systern Lilly) gjort från han till hon. Det berör.
De flesta, inklusive Keanu Reeves, uppfattade som att hans karaktär Neo avled i sista filmen. Du kommer få en förklaring om du ser filmen och den kommer kännas krystad och lite meningslös. Om enda problemet vore just orsaken till återuppståndelsen hade ”The Matrix: Resurrections” inte haft så mycket problem.
Inledningen väcker intresse och nyfikenhet. Först får de största fansen något att bita på med en hel del referenser och blinkningar till trilogin från 18-20 år sedan. Nya rollfigurer och gamla i nya tappningar håller på med något i ett alternativt universum. Samtidigt är Thomas Anderson i en perfekt skapad värld där han är framgångsrik speldesigner men även en livstrött man som känner att något är fel men inte kan sätta fingret på. Allt som hände i de andra filmerna är bortglömt. Trinity är numera Tiffany, mamma som träffar på Thomas på ett fik de båda besöker. Ungefär en halvtimme in finns inte längre något intressant kvar att utforska utan bara onaturliga, trötta stereotyper. Sedan följer två timmar action utan inspiration eller vigör.
Den starkaste känsla filmen genererar är frågan om varför den ens är gjord. Som tittare upplever jag inte att jag bevittnar ett hjärteprojekt. Mycket av intrigen bygger på att Neo orkar göra saker av sin kärlek till Trinity. Medan gnistan fanns 1999 känns Reeves och Moss inte särskilt betagna av varandra. Ett ord beskriver nya ”The Matrix” väl och det är ”meta”. Thomas känsla tidigt i filmen är representativ för den generella känslan som filmen genererar. Här finns inget nytt, inspirerande eller anmärkningsvärt. Den uberpolerade ytan döljer inte skavankerna och dialogen är så teatralt onaturligt att jag tycker synd om skådespelarna.