Film
Notre Dame
Cnema
Regi: Valérie Donzelli
I rollerna: Valérie Donzelli, Pierre Deladonchamps, Thomas Scimeca, Bouli Lanners, Virginie Ledoyen, Isabelle Candelier, Philippe Katerine, Claude Perron, Samir Guesmi m fl.
Betyg: 2.8
Valérie Donzellis senaste film "Marguerite et Julien" fick aldrig svensk premiär. Tur är kanske det. Förvisso är premissen incest väldigt svår att få till på ett rätt sätt, men att avstå är ibland ett fullgott alternativ till saker. 2012 släpptes hennes ohyggligt hjärtskärande "Slåss för livet", om ett barn som får cancer.
Nu är Donzelli tillbaka med antitesen till "Slåss för livet", nästan. Återigen har hon själv huvudrollen som Maud Crayon. En lite tafatt och överdrivet tolerant arkitekt vars liv hela tiden bromsar innan hon lyckas få ihop saker. Hennes exman utnyttjar henne och hennes sfär ständigt. Att säga nej är inte någon stark sida. Paris är en skruvad variant av sig själv och samtidens hårdhet illustreras via en hel del knasiga förekomster exempelvis att människor örfilar varandra på öppen gata med regelbundenhet. En del knas ligger också bakom att en modell Maud byggt för en esplanad vid Notre Dame vinner i en arkitekttävling som staden håller i. Borgmästaren i Paris är överförtjust och Maud lite överrumplad. Mitt i den här röran kommer hennes ex från längre bak i tiden och diverse förvecklingar på kontoret in.
Någonstans känner jag viss beundran för att Donzelli försökt göra ett helt eget verk som inte liknar något annat. Den påminner om en sitcom av karaktären "Mork & Mindy" eller "New Girl" utan att likna dem helt heller. Den har tyvärr alldeles för många trådar och vad den vinner i absurditet förlorar filmen i beröringskraft. Trots att jag vill stackars Maud väl berörs jag aldrig riktigt av hennes liv och öde. Knappt hinner tittaren reflektera över något som händer innan något annat slängs in. Maud själv verkar för övrigt aldrig reflektera över saker utan går på någon form av putslustig autopilot.
Under manusets speciella omständigheter gör skådespelarna ganska gedigna insatser. Både Thomas Scimeca och Bouli Lanners i birollerna lyckas bibehålla ett allvar som kan ge en referensram till omständigheterna. Donzelli själv däremot spelar lite väl förvirrat. Om "Notre Dame" ska ha någon poäng med sin form behöver lustigheterna betyda något och samexistera med allvaret.