Film
Belfast
Cnema/Filmstaden
Regi: Kenneth Branagh
I rollerna: Jude Hill, Caitríona Balfe, Ciarán Hinds, Jamie Dornan, Judi Dench m fl
Betyg: 4
Det krävs speciell förståelse för minnen och barndom för att kunna ta in Kenneth Branaghs "Belfast". För objektivt sett kanske inte Belfast var den dröm av trygghet som filmen ger sken av. Men barn kommer ibland ihåg ur andra perspektiv än den rent faktamässiga. Vi betraktar ett förflutet. Även under krig och konflikt pågår ett vanligt liv vilket Branagh gestaltar på ett mästerligt sätt. Klagomål om realismen kommer lättare från de som inte har upplevt något liknande eftersom de som haft turen att inte vara i krig tror krigets nyanser enbart är svarta.
Efter den första bilden av nutid i färg transporteras vi till 1969 med ett fantastiskt svartvit foto där varje bild är en skarp och genomtänkt utsikt. Ma ropar högt efter Buddy som leker i kvarteret. Alla känner varandra och tar hand om barnen tillsammans. Nästan hemma blir Buddy vittne till kravaller som attackerar katolska hem specifikt. Protestanterna ser på med fasa när de förväntas ha något emot grannar som är kära vänner. Buddys liv kretsar kring familjen, skolan och farföräldrarna. Han drömmer om att bli fotbollsspelare och älskar sin Belfast. Pa arbetar i England och kommer på besök varannan helg. Förutom aggressioner är arbetslösheten hög och därför diskuterar föräldrarna eventuell flytt. Allt är från Buddys perspektiv vilket också förklarar de starka hoppen mellan olika känslolägen.
Även om "Belfast" har ämnesmässig koppling till filmer som "Hunger" och "71" påminner den snarare om "Cinema Paradiso". Skillnaden är att barnets perspektiv består genom hela speltiden här. Branagh spelar ofta i finkulturella filmer själv samtidigt som han regisserar cineastiska ekvivalenser av popcorn med smör. "Belfast" är hans hittills bästa i regi, kanske därför att den i princip är en biografi. På en ytlig nivå kan någon beskylla honom för att skönmåla förödelsen som drabbade irländare i decennier. Då missar man filmens blick. Konfliktens smärtor finns där men likt barnets letar kameran efter glädjen. Buddy finner sig i stunden med farfar, skrattar med farmor på "Chitty Chitty Bang Bang" för att förkrossat gråta över oviljan att lämna Belfast. Det är en vacker, sentimental och nostalgisk vy över vad som varit. Inte alltid skarp i detaljer om politiken men kärleksfull.