Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Nedåtgående spiral för fotografin

Ett ifrågasättande av hur vi använder kameran och om den verkligen talar sanningen.

Dokumentärfilmarna Maximilien Van Aertryck och Axel Danielson.

Dokumentärfilmarna Maximilien Van Aertryck och Axel Danielson.

Foto: Pressbild

Recension2023-09-05 14:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

And The King Said, What A Fantastic Machine!
Cnema 
Regi: Axel Danielsson, Maximilien Van Aertryck
I rollerna: Ulrika Bergsten, Tom Brokaw, Reed Hastings, Donal Trump m fl.
Betyg: 3

Titeln låter lite kul men är rätt fyndigt: George Méliès, fick 1902 uppdraget att filma kung Edward VII:s kröning. Han gjorde inte det exakt utan förinspelade den med andra skådespelare. Edward hade gillat den och sagt sig imponerad över att Méliès filmat sådant som inte hänt ännu. Denna historia och titel markerar filmens huvudbudskap, den om att kameran inte nödvändigtvis berättar sanningen. Att beroende på perspektiv kan vi både se andra saker eller andra delar av samma saker. Efter ett tag glider dokumentären också på ett budskap som handlar om att vi har ett ansvar och de 300 miljoner bilder vi publicerar dagligen är en missad chans att berätta värdefulla historier. 

I en relativt kronologisk ordning inleder filmskaparna i hur kamerantekniken kom till. Först fotografier och sedan rörlig bild. Snart kommer vi in till den moderna tiden. Diverse bisarra inspelningar gör inträde, fotokonsten dyker neråt. Bland annat ser vi ett gäng Daesh-medlemmar som ska göra propagandavideo. Mannen som ska leverera dialog glömmer hela tiden manuset och får ta fram ett papper. En intervju med Leni Riefenstahl (förmodligen från 80-talet) visar hur hon njuter av att soldaterna går i takt med musiken hon använt i ”Viljans truimf”. Vi får inblick i nyhetsprogrammens performativa sida. Sedan går berättandet vidare mot galna saker människor gör framför kameran för att få klicks eller tummen upp. 

Många relevanta poänger presenteras men egentligen hade regissörerna behövt fokusera mer, varva av med längre intervjuer. Nu passerar så många bilder att det inte är lätt att komma ihåg allt som hänt under de 89 minuter filmen pågick. Budskapet repeteras lite väl många gånger till slut.

Lite ironiskt blir det såklart att försöka bedöma hur sanningsenlig dokumentären själv är. Om vi ser ett foto på en flicka som har dött av jordbävningskatastrofen i Haiti, för att sedan se ett pack av fotografer som lutar sig över henne för att få en bild, vad är det tredje perspektivet? Vad visar inte Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck? Jag är inte säker på att de har något emot det här tankesättet.