Film
West Side Story
Cnema/Filmstaden
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Ansel Elgort, Rachel Zegler, Ariana DeBose, David Alvarez, Mike Faist, Rita Moreno m fl
Betyg: 4
Skillnaden mellan klassisk Hollywood och dagens Hollywood är att den senare har någon form av ansats till att skapa realistiska skildringar. Gammal Hollywood handlade mer om att födelsen av en form av magi. Den här tendensen är på gott och ont. Steven Spielbergs nyinspelning av "West Side Story" illustrerar precis varför. Skådespelarna ser ut att ha rätt ålder, ungdomarna är mer skrovliga, slagsmålen mer brutala, kanterna är skarpa. Samtidigt kan jag sakna den elegans Broadway-dansarna gav Robert Wise version från 50-talet. Hur graciös var inte George Chakiris som Bernardo? Men känslan av att tillhöra ett kriminellt gäng gav han aldrig.
Spielberg har fattat kloka beslut när han gjort sin version. Historien är väl intakt trots smärre justeringar. Rivaliserande kriminella gäng Sharks och Jets som slåss om herraväldet samtidigt som Tony och Maria från de olika lägren faller pladaskt för varandra. Låtarna har han behållit men ändrat på ordningen. Rachel Zegler och Ansel Elgort upplevs mer äkta i sin dragning än sina föregångare Natalie Wood och Richard Beymer (som sägs ha tyckt illa om varandra i verkligheten). För att inte tala om gnistrande karisman hos Ariana DeBose som Anita. Att placera filmen på 50-talet istället för moderniseringsförsök är också ett smart val. Någon kan fråga sig varför behovet av att göra om en sådan film skulle finnas, men vissa element från 1957 är daterade idag. Kärnbudskapen finns kvar, människans kapacitet till ondska och godhet samt ungdomarnas naivitet.
"West Side Story" anno 2021 är en explosion av teknisk fulländning, konstnärlig briljans, berörande material och värme som bryter ut från duken. Även om någon kan hitta förbättringar i detaljer landar helheten rätt. Musikalnumren är fantastiskt drömska men kontrasterna inte alltid lika omskakande som i den gamla versionen. Inledningens handknäppningsscen saknar dramatiken från den gamla, men Spielberg har gjort ett medvetet val med en mer "smutsig" film. Ökad realism innebär också förbättringar, exempelvis i mångfald. Fast i grund och botten är det här en musikal, vilket också betyder att dans och musik tar mer plats än djuplodande karaktärsstudier. Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims mästerverk består, tack och lov.