Film
Drive My Car
Cnema
Regi: Ryûsuke Hamaguchi
I rollerna: Hidetoshi Nishijima, Tôko Miura, Reika Kirishima, Yoo-rim Park, Dae-Young Jin m fl
Betyg: 3.5
"Drive My Car" vann Japans andra pris någonsin för bästa utländska film på Oscars-galan. Kanske oväntat för en del cineaster med tanke på att Japan är ett starkt filmland. Först ut var "Avsked" från 2008. Tur och tajming har uppenbarligen inte varit på de japanska regissörernas sida. En annan anmärkningsvärd sak är de tre timmar som Hamaguchi tar med oss på. Att påstå att en film är för lång eller för kort i sig duger inte. Däremot kan de vara för långa för sitt eget material. Behövs alla de 180 minuterarna för att berätta denna historia? Inte alls. Men trots detta är filmatiseringen stark och givande.
Haruki Murakamis novell med samma namn står som förlaga. Liksom Murakami är Hamaguchi inte någon som tänker förenkla för sin publik. Inledningen är hyfsad tydlig. Yûsuke är regissör och skådespelare, gift med Oto. Deras äktenskap framstår som lyckligt och synkat tills han upptäcker att hon är otrogen. Däremot väljer den äkta maken att inte säga något om vad han såg. En oväntad händelse förändrar dramaturgin mot en annan destination än det förväntade. Mystiken börjar tätna. Liksom författarens böcker börjar vi mottagare undra över symbolik i varje given scen. Sista akten handlar om en uppsättning av "Onkel Vanja" på en teater i Hiroshima. Där insisterar producenterna på att Yûsuke inte kör sin bil själv utan använder sig av en chaufför. Den unga kvinnan Misaki möts med skepsis men sedan inser regissören att han inte ens tänker på att han befinner sig i en bil när hon kör. Så skicklig är hon som förare. Tryggheten som hon ger och dess tillåtna tystnad gör att Yûsuke med tiden öppnar upp sig mer.
"Drive My Car" är liksom sin skrivna förlaga både pretentiös och engagerande. Hidetoshi Nishijima och Tôko Miura stoltserar med ett mycket inkännande skådespel. Symboler finns i överflöd i filmen. I alla fall tror jag så, men helt säker kan man inte vara i Murakamis värld. Konst och relationer lever i symbios där de ger och tar från varandra. Visuellt är den utsökt placerad mellan realism och dröm. Liksom modern japansk filmtradition är filmtekniken så rent och välfungerande att den inte tar någon plats. I slutändan tar vi en relativt krånglig omväg för att landa i budskapet om betydelsen av rätt människor vid rätt tillfällen.