Film
A Man Called Otto
Filmstaden
Regi: Marc Forster
I rollerna: Tom Hanks, Mariana Treviño, Cameron Britton, Manuel Garcia-Rulfo, Truman Hanks m fl.
Betyg: 3
Fredrik Backmans debutroman från 2012 "En man som heter Ove" blev svensk film redan 2015. Nu dryga tio år senare har den amerikanska versionen kommit till biograferna. Och den gör allt som förväntas av den. "A Man Called Otto" är mer proffsig och ser friskare ut. Den är mysigare och gulligare. Rolf Lassgård var svår att tycka om i den svenska versionen, Tom Hanks som Otto Anderson tar inte särskilt lång tid på sig innan han är en småbutter men väldigt hjälpsam människa. Den inre vänligheten syns ganska direkt. Den politiska dimensionen mellan raderna är borta i Marc Forsters version medan de flesta karaktärer är tunt ritade. I sak är inte dessa saker dåliga men det är en annan historia än romanen och svenska filmen. Det finns inget obehag i Hollywood och tonvis med välbehag.
Otto bor alltså i ett villaområde där han är självutnämnd ordningspolis. Han är nybliven änkling med planer på att avsluta sitt liv för att återförenas med sin fru Sonya. Men han blir regelbundet störd i sina försök. Han planerar minutiöst exempelvis genom att säga upp sina abonnemang eftersom han inte kommer vara kvar i livet. När Marisol från Mexiko flyttar in i huset med sin familj besväras Otto av att han inte får vara i fred. Hon ser däremot en möjlighet att öppna upp hans barriärer. Med tidens gång kommer Otto mer och mer in i livet. Att ta sitt liv blir svårare och svårare, inte enbart av praktiska skäl.
"A Man Called Otto" är en sentimental och polerad film som förvisso öppnar tårkanalerna men samtidigt inte hugger riktigt så tungt som en Ken Loach-film. Tom Hanks kan absolut vara stolt över sin insats även om han inte når sin karriärhöjdpunkt här. För någon som sett den svenska filmen eller läst boken är han alldeles fungerande. Otto är salt men inte bitter. Han är förståeligt nedstämd efter förlusten av sin närmaste person. I originalet finns fler dimensioner av smärta och bitterhet. Alla dessa små förändringar tar bort skärpa och kontraster från filmen, gör den något mer slätstruken. Det är varken förvånande eller anmärkningsvärt att grannarna börjar ty sig till Otto, han är ändå rätt hyvens i ett filmiskt perspektiv.
Citat: "Politiska dimensionen mellan raderna är borta"