Wow! Vilken liten musikalpärla Karin Oscarsson och Richard Carlsohn kastar ut åt oss i soppsörplare. Det hela börjar som musikaler ofta gör – med audition. Och vad passar väl bättre nu när det pågår audition för Östgötateaterns nästa musikalsatsning Sound of Music?
– Nästa, nummer 73!
– Det var jag...
Karin Oscarsson kommer in i Gycklaren och ger oss en inblick i hur det känns att vara en i raden, med en nummerlapp på magen, och få trevande sång avbruten med ett bryskt: "Tack!".
"Musikalia" är en hyllning till musikalen – vars konst är att "få ihop allt bit för bit", som det heter i föreställningen. Men det Karin Oscarsson och Richard Carlsohn gör är att med glatt humör plocka isär musikalens olika bitar. De driver med showiga nummer ute i publiken som får åskådarna att obekvämt skruva på sig. De berör musikalens baksidor: den utsatta auditionsituationen, kostnaden, recensionsvåndan och publikfiaskon. De tar död på fördomar kring musikaler, som minsann inte alls bara handlar om kärlek. Det namedroppas litet nördigt musikaler om bakning, politik, död, ekonomi och sport.
Publiken bjuds på sånger ur bland annat Chess, Cats, Company och Funny Girl, allt fint ackompanjerat av Fredrik Ingå.
Den stora "wow"-känslan i föreställningen är mycket en frukt av det nära mötet med skådespelarna. Karin Oscarsson berättar hur hon fastnade för musikal när hon såg Cats i London och bjuder på en spröd version av "Memory" som ger rysningar. Richard Carlsohn delar med sig av sin uppväxt i Tranås och mötet med musikalen genom filmen Cabaret. Han imponerar med sin övergång från sig själv, och det personliga tilltalet, till den stora teaterns gester i ett Cabaretsmakprov. Både textutdraget och sången har en sådan intensitet och kraft att man nästan trillar av pinnstolen. När man ser skickliga skådepelare på bara några meters håll så inlevelsefullt gå i och ur roller, då gnistrar teatermagin.
Ett annat upplyftande inslag är det nostalgiska rotandet bland kostymer och föremål från Östgötateaterns förråd. Publiken nickar igenkännande när Jörgen Mulligans plymhatt från La Cage AuxFolles (1993) plockas fram och kostymateljén får en välförtjänt eloge när man beundrar Carlsohns brokadmorgonrock från föreställningen Röda Nejlikan (2007).
För alla som älskar musikal är Musikalia en härlig aptitretare – en godbit i väntan på Sound of Music. Som soppföreställning passar den utmärkt. Men till skillnad från den goda potatissoppan gav den ingen känsla av mättnad, snarare en hunger efter mer.