Film
Pissa i motvind
Cnema
Regi: Lise Akoka, Romane Gueret
I rollerna: Timéo Mahaut, Mallory Wanecque, Johan Heldenbergh m fl
Betyg: 3.5
Franska filmer är inte främmande för att anlita amatörer till sina filmer med syfte att öka autenticiteten. Det finns produktioner som använt denna metod med spektakulära resultat, exempelvis "Mellan väggarna". Frankrike har heller inte ensamrätt på att använda amatörer på så sätt. Oftast är det barn som får möjligheten då vuxna amatörer kan vara alldeles för självmedvetna och livserfarna för att gå in i roller sömlöst. Inte heller är det ovanligt att barnen i fråga kommer från mindre välbärgade områden och eventuellt känner igen problematiken som filmerna i fråga berör. "Pissa i motvind" är meta på så sätt att den både skildrar och ifrågasätter just sådana här metoder. Lise Akoka och Romane Gueret ställer många relevanta och värdefulla frågor med sin film. Exploaterar filmmakare sina amatörer eller får de unga en ny chans? Utnyttjar de en plats för sin egen konst utan hänsyn till trakten de återger på film? Förstärker de stereotyper för sin egen framgångs skull?
Bostadsområdet Cité Picasso i Boulogne-sur-Mer i norra Frankrike är spelplatsen. Några ungdomar som har det struligt på olika sätt har fått roller i en film som utspelas där. Filmteamet försöker sig fram något aningslöst, barnen drömmer om en annan framtid, en gemensam förståelse saknas. Filmen handlar om en bror och syster, hon gravid med en ung man som hamnat i fängelse. De har en mamma eller mormor som inte verkar nykter. Lily och Ryan som spelar dessa barn har själva rätt tuffa omständigheter. Lily har en frånvarande mor och en lillebror som gått bort i cancer. Hon kallas "hora" av alla möjliga. Ryans mamma har fråntagits honom av socialtjänsten och han får bor hos sin storasyster. Något han är nöjd med men inte vågar visa sin mamma. Trots dessa element som är socialrealistiska har "Pissa i motvind" en annan ton. Det är inte värsta, möjliga scenario som i en Andrea Arnold-film. Filmen har en lättsamhet vid sidan om som exempelvis driver med det regissören i filmen, Gabriel, representerar. Den kulturella sektor som inte fullt ut greppar verkligheten hos de som han i princip utnyttjar. Vilket i slutändan lämnar oss med medkänsla men också långt mer i intellektuella funderingar. Hur mycket får konsten kosta?