Melodrama som inte berör: På 40-talet hade den funkat väl

Kvinna slåss för sin vingård mot dåliga odds, men berör trots allt inte.

"Kvinna slåss för sin vingård mot dåliga odds, men berör trots allt inte", skriver Folkbladets filmrecensent.

"Kvinna slåss för sin vingård mot dåliga odds, men berör trots allt inte", skriver Folkbladets filmrecensent.

Foto: Pressbild

Recension2024-12-03 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Gula änkan
Cnema/Filmstaden 
Regi: Thomas Napper
I rollerna: Haley Bennett, Tom Sturridge, Natasha O'Keeffe, Ben Miles, Sam Riley m fl.
Betyg: 2

På 40-talet hade ”Gula änkan” fungerat väldigt väl som film. Kanske inte i nivå med det bästa men ändå varit uppskattad. En melodramatisk ansats kombinerat med britter som låtsas vara fransmän. Det var den typen av betänkligheter som filmpublik inte bekymrade sig över på den tiden. Människor var upptagna att förundras över filmens magi. Dessutom var världen långt mindre globaliserad och förväntan på att se filmer på originalspråk i relation till historien kändes inte viktigt. Tyvärr för Thomas Napper är världen förändrad så gårdagens guld är dagens sörja. Napper har kört trovärdigheten i botten genom valet av genombrittiska porträtteringar.

Barbe Nicole Clicquot var kvinnan bakom champagne-märket Veuve Clicquot. När hennes man François gick bort valde hon att driva företaget istället för att göra det förväntade på 1800-talet för en kvinna, sälja och leva för pengarna. Clicquot är själv en innoverande person som under flera år lärde sig champagne-konsten av sin man. Filmen har två fokus, det ena är feministiska vinkeln att en kvinna kunde och gjorde. Den andra är kärlekshistorien mellan Barbe Nicole och François. Först i de mest överdramatiska yttringarna av den, där de teatralt verkar läsa dikter skrivna av 17-åringar. Särskilt Tom Sturridge men även Haley Bennett ägnar sig åt ett olyckligt överspel som tröttar ut tittaren. Det är nästan tacksamt när det börjar komma in scener där Sturridge leker lidande man som inte mäktar med livet, för då blir det lite avbrott från deras konstanta bedyranden om kärlek till varandra. Även vinhandlardelen har sina brister. En hel förstörd skörd blir i praktiken inte ett problem eftersom tiden raskt går vidare till året efter.

Utan att beröra något djupare hankar sig den här berättelsen framåt, speciellt när fokus får ligga på Barbe Nicoles kamp för att få driva sin vingård och lyckas. Hennes lilla affär med vindistributören ger heller inte så mycket men här avtar melodramat något. Filmen största tillgång är Caroline Champetiers kontrastrika foto med mäktiga färger och dova toner om vartannat. De få gånger filmen tar ett grepp om en är när vi liksom Barbe Nicole får förundras över vingårdens skönhet. Fotot är filmens enda originella punkt.