Film
Möte i Rom
Cnema/Filmstaden
Regi: Niclas Bendixen
I rollerna: Bodil Jørgensen, Kristian Halken, Rolf Lassgård m fl.
Betyg: 2.5
Första timmen lever upp till den sanslöst klyschiga filmaffischen. Jag känner ett lätt tryck av utmattning över hur den uttråkade kvinnan träffar sin ungdomskärlek när hon är i Rom med sin make av 40 år. Börjar ganska tidigt att tröttna på varje rollfigur då de känns gravt ogenomarbetade. Men förvånande och oväntat nog börjar ”Möte i Rom” växa. Utvecklingen gör den lite oförutsägbar till slut och de lätta slutsatserna går inte att dra. Inte för att Bendixen plockar ihop sin film så pass att den blir strålande men det är en mycket mer intressant slut än start.
Gerda och Kristoffer har fått en resa till Rom i present av sin dotter. De har dragit ut på att använda gåvan och har nu tagit sig dit i sista stund. Hon levde i den eviga staden i sin ungdom som konststuderande, han är en pensionerad brevbärare som älskar rockbandet Gasolin’. Hon önskar att han vore mer kultiverad och han bröstar stolt upp sig över att inte vara någon finsmakare. De ger bilden av ett trött äktenskap där ingen bidrar med någon energi som förbättrar vardagen. När de anlänt till Rom somnar han på sängen och hon ser en chans att ta sig ut och utforska staden på egen hand. När de går på restaurang på kvällen stöter de på hennes gamla lärare från studietiden, svenske Johannes. Ingen behöver säga att de en gång i tiden haft en affär, det känns givet. Dagen efter försvinner Gerda en hel dag för att umgås med Johannes och mötet går till slut utanför äktenskapets accepterade ramar. Det är ungefär här filmen vaknar till liv, när regissören väjer av den givna vägen. Men som publik behöver du stå ut med många tröttsamma klichéer för att komma till något som känns värdefullt.
”Möte i Rom” är faktiskt sämst så länge Rolf Lassgård är med. Han kör samma Lassgård-schablon han blivit påtvingad som svärmorsdröm för de åldrande. När filmen mot slutet återupplivar sig själv har vi redan behövt stå ut med diverse klichéer om Italien och italienare vilka har tagit ur kraften. Att referera till ”Prinsessa på vift” känns som att göra sin egen film en björntjänst, då ”Möte i Rom” i jämförelse känns som en C-produktion. De små skämten som har förts in kring Gerdas ovilja att flyga och gynna miljön blir snabbt uttjatade. Att ”Möte i Rom” inte är riktigt så illa som förväntat är inte en komplimang.