Film
Aftersun
Cnema
Regi: Charlotte Wells
I rollerna: Paul Mescal, Frankie Corio, Celia Rowlson-Hall m fl
Betyg: 4.5
"Aftersun" är en omskakande långfilmsdebut av Charlotte Wells. En film som utan sentimentalitet och övermod lyckas fånga depression på ett ytterst trovärdigt sätt. Så pass mycket att den gör ont att se på. Inte enbart för att det smärtar att se någon lida utan för att luckorna däremellan är så fyllda av välja och kärlek. Om diskbänksrealism skildrar livets svårigheter på ett tydligt sätt kanske "Aftersun" är undersängenrealism. Med små ord i dialog, skarpa ögonblick i bilder, subtila detaljer har Wells gestalta tyngden av livet. Dagar efteråt är faderkaraktärens sorgsna blick kvar i mig. Dagar efter är dotterns vilsna och modiga försök fastborrade i min själ. "Aftersun" må vara diskret med detaljer kring varför Calum tärs inombord men extremt tydlig med att tillvaron inte ens är på paus på semester.
Calum och Sophie är på solsemester i Turkiet någon gång under 90-talet. De ringer hans ex och hennes mamma, trots skilsmässan verkar föräldrarna älska varandra som människor. Medan Calum försöker få Sophie att lära känna andra barn är hon mer intresserad av tonåringarna som misstar pappa för hennes bror. Sol, bad, middagar på hotellet medan en grupp reseledare dansar till Los Del Rios "Macarena". Ibland varvas dessa scener med en vuxen Sophie som ser igenom de gamla videofilmerna. Både far och dotter har resan som någon form av födelsedagsfirande för varandra. Att i ord beskriva händelseutvecklingen i "Aftersun" är svårt eftersom det låter som om ingenting särskilt händer. Det tar inte ifrån filmen att det definitivt händer saker som är inte bokstaveras bit för bit. För trots att de teoretiskt har det väldigt bra gror något inuti Calum som inte går att peka på skäl till. Alla hans goda intentioner kan inte hålla undan den depression som verkar vara en återkommande gäst i hans liv.
Paul Mescal och Frankie Corio är filmens själ som far och dotter. Han får skådespeleriet att se lätt ut men spelar ett enormt register med enbart sina ögon. Hon har glidit naturligt in i rollfigurens både lättsamma och superkänsliga barn. Den omedelbara känslan när eftertexterna kommer in är av oklarhet. Något som sakta lämnar väg för kopplingar som skapar en helhet tillsammans. På ett fantastiskt sätt illustrerar Charlotte Wells vad det är att vara deprimerad och hur det skiljer sig från nedstämdhet.