Kristin Scott Thomas spelar amerikanskan Julia, bosatt i Paris på väg att flytta in i en lägenhet i Marais med sin familj. Samtidigt ska hon undersöka historien om 13 000 judar som arresterades i Paris, skickades till Velodrome d’hiver för att sedan skickas till koncentrationsläger.
Marais var ett område där många judar bodde innan kriget. Julia börjar se ett läskigt mönster som leder henne till judiska familjen som bodde där. Framförallt följer hon flickans, Sarah, öde.
Inledningsvis är det en tät historia och film. Det ena elementet levererar det andra. Som publik hålls vi i handen av regissören och transporteras rätt gång på gång. Kopplingen mellan krigstidens Frankrike och nuvarande Paris vävs ihop väl och det blir en någorlunda ny vinkel på historien. Med två yngre karaktärer som lider akut brist på allmänbildning vill filmen peka på att vi inte ska glömma vad som hänt. Det är lätt att tro att Paquet-Brenner försöker visa på en nation som stod och såg på medan nazister beordrade människoplundring. Men så enkel är inte den här berättelsen. För som Julia säger till sina unga, kunskapsbefriade kollegor "hur vet du hur du skulle ha gjort i samma situation?" när denne kritiserar fransmännen.
Tyvärr förlorar filmen lite av sin kraft mot slutet. Som publik lämnas vi aldrig i sticket. Däremot är det som om regissören vill bjuda på lite väl många överraskningar. Ibland till den grad att logiken brister. Julias syster hittar en adress och säger "det kan vem som helst hitta på internet...", det borde alla andra karaktärer tänkt på tidigare. Filmen går i cirklar och förlorar sin täthet. Kristin Scott Thomas är ganska bra i rollen som Julia men hon är ändå långt ifrån sitt bästa. Hon liksom filmen blir dessutom svagare i takt med att filmen lider mot sitt slut.