Film
Fly Me To The Moon
Filmstaden
Regi: Greg Berlanti
I rollerna: Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelseon, Ray Romano m fl.
Betyg: 2
Till en början är ”Fly Me To The Moon” kul, speciellt om man har förkärlek för 60-talsestetik. Scarlett Johansson som fyndig lurendrejare som kan sälja precis vad som helst är underhållande. Det är när dramaturgi och ett berättande ska in som filmen tappar sin glans. Snart har vi en medioker och tråkig historia som aldrig tänder till trots spännande hittepåberättelse om amerikanska månlandningen 1969. Även de underhållande delarna är ganska tomma. Om filmteamet har försökt skapa något likt 60-talskomedier med rapp dialog har misslyckats.
Johansson spelar marknadsföringsexperten Kelly, som inte skyr några medel att få vad hon vill. Hon kan låtsas vara gravid bara för att övertyga bilföretags VD att hennes idé kommer leda till ökad försäljning bland familjer. Det här har någon noterat och snart får hon ett förslag om att sälja in månlandningen hos amerikanska folket. Efter att John F Kennedy gick ut hårt med sitt rymdprogram har allmänheten tappat intresse och tro för Apollo-projektet. Marknadsföringen ska återtända gnistan och därmed få kongressledamöter att öppna sina plånböcker igen.
Kelly och hennes allt-i-allo tar sig till NASA i Florida och börjar sitt arbete. Plötsligt ska astronauter sälja flingor, klockor, dryck. En av direktörerna, Cole Davis, är inte nöjd med förändringen. Han och Kelly är dessutom fast i ett flörtscenario som han verkar missnöjd med. Situationen förvärras än mer när Kelly får uppdraget att också spela in en falsk månlandning om bilderna från rymden och månlandningen inte skulle lyckas. Komplikationerna är många och i allra högsta grad ointressanta.
Kelly är ungefär som karaktären Gandalf i ”Sagan om ringen” i att hon alltid har lösning på allt. Till skillnad från Gandalf har hon inget behov av att låta andra lösa saker själva. De små element av hinder som dyker upp längs vägen ser hon till att röja på ett sätt som gör att motstånd inte existerar i filmen. De få gånger hon inte kan lösa saker så finner sig lösningen av sig självt. Skådespeleriet lämnar mycket att önska och gör skäl för att det inte alltid är en fördel att använda de mest kända. Det ”Fly Me To The Moon” gör bäst är att påminna om ”Hidden Figures”, se den istället.