Hit Man
Cnema/Filmstaden
Regi: Richard Linklater
I rollerna: Glen Powell, Adria Arjona, Austin Amello m fl.
Betyg: 3
Även om Richard Linklaters ”Before…”-filmtrilogi innehåller en hel del mörk humor är regissören inte känd för humor. Det kollektiva minnet kommer sällan ihåg att han också regisserat sådant som ”School Of Rock”. Sedd ur det perspektivet så är ”Hit Man” inte något märkligt val av Linklater. Snarare ska den publik som förvånas uppfriska sitt minne. Linklaters bredd som annars präglar hans filmografi har hittat sig in i en och samma film. Genrer blandas friskt men kan sammanfattas mest som komedi. Även om delar rör sig mot thriller och brott så består en överhängande känsla av humor. Vilket blir extra roligt när vi i förtexterna får veta att filmen är baserad på en artikel om Gary Johnson.
Gary är universitetslärare i psykologi/sociologi. På fritiden arbetar han extra hos polisen med deras ljudteknik då han har fallenhet för teknik. Han lever med sina två katter ”Id” och ”Ego”. Han verkar allmänt nöjd. En dag vid ett polisuppdrag stängs den ordinarie infiltratören av. Nu behöver de någon annan som kan hoppa in och låtsas vara lönnmördare. Ambitionen är att spela in bekännelse av mordintention för att personen sedan ska fällas för anstiftan till mord. Gary visar sig vara en naturbegåvning. Hans strama sida hamnar i baksätet och fram träder Gary i olika skepnader. Framgången är ett faktum tills han får känslor för kunden Madison, som han övertygar att ge upp tankarna på att få sin misshandlande man mördad. Det steget gör att Gary hamnar i diverse komplikationer, förblindad av sin kärlek.
”Hit Man” är mer givande i delar än i sin helhet. Den är något för lång för sitt innehåll och kulmineringen blir lite för orealistisk. Att få Nietzsche in i actionkomedi är lite kul. Glen Powells vaniljbetingade charm räcker en bit. Delar av dialogen är underhållande, skriven av Linklater och Powell. Birollskaraktärerna är välspelade och fyndiga. Kärlekshistorien är däremot lite inklämd och krystad. Mittenpartiet lite för repetitivt.
Powell får just nu mycket uppmärksamhet efter en biroll i ”Top Gun: Maverick” och ”Anyone But You” men så mycket karisma har han inte att han vore den enda tänkbara som Gary i en genreöverskidande film. Däremot är han tveklöst intresserad av fler delar av filmprocessen, vilket betyder att han kan skapa sig möjligheter framåt.