Film
Palm Springs
Cnema
Regi: Max Barbakow
I rollerna: Andy Samberg, Cristin Milioti, J.K. Simmons, Peter Gallagher, Meredith Hagner, Tyler Hoechlin m fl.
Betyg: 4
När jag såg "Måndag hela veckan" första gången fick jag inte några obehagskänslor. Något i 80-talsfilmers positiva framåtanda gjorde att vi nästan förväntade oss lyckliga slut. Det kontraktet mellan tittare och regissör bröts sällan. Film då hade en lättsam glättighet på ytan som dolde svårmodet under. När jag ser "Palm Springs" känner jag ledan, hopplösheten och meningslösheten i märgen. Kanske är det min åldern som ökat, kanske att i vår era räknar vi inte längre med respit från ångesten. "Palm Springs" är rolig men den är även ordentligt obehaglig.
På Abes och Talas bröllop finns en gäst, Nyles, som har en nonchalant uppsyn. Klädd i Hawaii-skjorta och badbyxor sitter han bakåtlutad och pimplar öl. Senare under kvällen verkar han röra sig nästan koreograferad bland gästerna som dansar. Samtidigt håller han hela tiden blicken på Sarah, brudens storasyster. De drar iväg från bröllopet in i öknen, plötsligt dyker någon upp och skjuter pilbågar för att mörda Nyles. När han springer in i en grotta följer Sarah efter trots hans vädjan om att hon inte ska. Nästa morgon vaknar hon upp till bröllopsdagen igen. Nyles är fast i en tidsslinga på 9 november och Sarah har fastnat i samma när hon gått in i grottan. Väg ut verkar inte finnas, vad Nyles än har gjort har han varit kvar. Han har accepterat detta öde där han mållöst vandrar omkring i ett mardrömskt skärseld.
Max Barbakow gör sin långfilmdebut med denna stabila insats. Han lyckas kalibrera filmens tempo kontinuerligt så att den inte stannar för länge någonstans. En svår bedrift eftersom samma sak om och om igen kan tära en till uttråkning. Oförutsägbarheten är en annan befriande styrka hos "Palm Springs". Den blandar lättsamhet och allvar på ett imponerande sätt även om basen är tveklöst en kommentar till vår tillvaro och livets tyngd. Genrer går som vågor in i varandra i en film som vägrar att bli delad in i något fack. Min huvudsakliga invändning är att Nyles förblir en anonym rollfigur för en så pass dominerande karaktär. Sarah genomgår en långt mer intressant uppluckring. Hans metamorfos känns inte helt äkta medan hennes utveckling är trovärdig.