Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Lätt överskattad men charmig film

Urtvättad filmatisering av Truman Capotes roman balanserar lite väl ofta på romantisk komedi.

Audrey Hepburn and George Peppard in Breakfast at Tiffany's (1961)

Audrey Hepburn and George Peppard in Breakfast at Tiffany's (1961)

Foto: Pressbild

Recension2020-09-18 08:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Breakfast At Tiffany's
Cnema
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Audrey Hepburn, George Peppard, Patricia Neal, Buddy Ebsen, Martin Balsam, Mickey Rooney m fl.
Betyg: 3.5

"Breakfast At Tiffany's" är den typen av film vars myt vida överskrider dess egna kvalitéer. År av ikoniska bilder av Audrey Hepburn i coola utstyrslar har skapat en skimär. Färgerna är full av vitalitet och ljuskontrasterna skapar vad film från eran var särskilt bra på: skimrande och drömsk atmosfär. 

Baserad på Truman Capotes roman har regissör Blake Edwards och manusförfattare Georg Axelrod suddat bort spåren av Capote. Karaktärerna i centrum består. Holly Golightly och Paul Varjak. Tyvärr är deras relation förvrängd. I boken är de nära vänner, i filmen gnistrar de av magnetisk romantik. Paul flyttar in i lägenhetshus i New York där Holly bor. Hon rör sig som en dam, skrattar som en flicka, gör män diverse olika tjänster för pengar. Han är författaren utan framgång som också finansieras av andra, nämligen en specifik kvinna. Holly landar som en virvelvind in i Pauls liv. Boken gestaltar Holly som en intressant kvinna men också en väldigt tragisk person. Detsamma gäller andra karaktärer. I filmen har tragedi en liten roll till förmån för glättigt. Vilket är synd för filmen är faktiskt som mest givande när den lugnar ner sig och stirrar ärligt in i livet.

Mitt största problem med "Breakfast At Tiffany's" är trots allt inte balansen mellan komedi och tragedi utan att den känns som ett cineastiskt övergrepp på Truman Capote. Att ta en komplex och modig historia, för sin tid, och göra något som till stora delar är lättsamt sitter inte rätt hos mig. Jag kan förvisso se varför man inte trodde sig kunna dra storpublik 1961 med en homosexuell karaktär men att dessutom uppenbart stöpa om honom till en slätstruken flört/kärlek känns ohyggligt fel. För att inte tala om den enkelriktning manuset får från filmens tidiga scener. Samtidigt får tittare av filmklassiker acceptera att de bevittnar en annan era. Så annorlunda var tiderna att Mickey Rooney spelade en japansk man på ett ytterst stereotypt sätt och fick då en Oscar för sin prestation.

I vissa kretsar är det att svära i kyrkan att inte älska klassikern. Jag får lov att svära i kyrkan. Den har sina förtjänster, exempelvis en helt magisk scen där Hepburn sjunger "Moon River", men är långt ifrån ett mästerverk.