Film
My Sunshine
Flimmer Norrköping Filmfestival
Regi: Hiroshi Okuyama
I rollerna: Keitatsu Koshiyama, Kiara Nakanishi, Sōsuke Ikematsu, Ryûya Wakaba m fl.
Betyg: 3.5
I takt med att Flimmer Norrköping Filmfestival minskat i omfattning de senaste åren är det kanske också naturligt att premiärfilmen för årets festival är långt mer lågmäld än tidigare sådana. Från ”Hairspray”, ”The Last King Of Scotland”, ”Jojo Rabbit”, “X&Y” till detta japanska drama om en pojkes omedvetna jakt på sig själv. Med det sagt är ”My Sunshine” inte en film för de som vill att händelseförloppet har ett märkbart tempo. Istället fungerar den nästan som medicin mot för snabba tider, en mindfulness-övning som genom sitt lugn utmanar vissa tittare att stanna kvar i stunden. Inte låta tankar driva i väg.
Filmen utspelar sig på en japansk ö i en oklar tidsperiod som ser ut att vara 80- eller 90-tal. Det finns inga smarta telefoner eller datorer i hemmen men miljön är hyfsat modern. Känslan är tidlöshet. Takuya spelar baseboll på somrarna och ishockey på vintrarna. Han är tillbakadragen, stammar, känner sig i allmänhet inte hemma i någon kontext. En eftermiddag efter hockeyträningen trollbinds han av konståkaren Sakura som tränar till Debussys "Clair de Lune". De mjuka rörelserna på isen, oändligheten i hennes snurrande, för första gången har han något som liknar en passion för en sport. En annan dag försöker han själv träna på rörelserna han beskådat utan att vara särskilt skicklig. Men konståkningstränaren Arakawa som ser honom tar sig an pojken för att bjuda in honom till den nya världen. Tränaren lånar honom rätt sorts skridskor och föreslår att Sakura och Takuya tränar tillsammans för en partävling i isdans.
Ett annat ämne vid sidan om är Arakawas förhållande med en man, något som i alla fall i filmen skildras med extrem varsamhet.
”My Sunshine” är inte den mest tydliga av berättelser men det vinner filmen på. Otydligheten i huruvida det är en kärlekshistoria, en uppväxtskildring, en normkritisk berättelse gör den mer fängslande. Naturligheten i skådespeleriet kontrasteras väl av en drömsk känsla i fotot. Hiroshi Okuyama följer i en tradition av japanska regissörer som gräver ner sig i återhållen drama. Han jämförs ibland med Kore-eda i sin stil. Vid 28 har han inte ännu nått legendarens nivå, men jag kan också absolut se en väg åt det hållet framåt.