Kungen – ett obekvämt intervjuobjekt

Film

Kungen
Cnema/Filmstaden
Regi: Karin af Klintberg
I rollerna: Kung Carl XVI Gustaf, prinsessan Christina fru Magnusson, drottning Silvia, kronprinsessan Victoria m fl 
Betyg: 4

Karin af Klintbergs dokumentär om Sveriges regent har en humoristisk ton som kan dölja eller höja dess briljans när den är som bäst. Diverse samhällsskeden och världsförändringar ryms här samtidigt som allmänmänskliga tillstånd som enar mänskligheten också får plats. Filmens förvånande element är hur pass mycket kung Carl Gustaf stämmer in på stereotypen om någon i hans roll i vår tid. Någon som kommer från en dåtid svunnen. Som när han deklarerar att han inte behöver någon psykolog utan "klarar det där själv". Dessförinnan har jag ägnat stor del av dokumentären med funderingen om inte några psykologbesök skulle ha varit givande eftersom kungen bär på lika mycket dysfunktionella mönster i sin familj liksom andra. Samtidigt är han ovanligt frank om sin känsla av ensamhet. En typ av känsla som verkar komma åt alla människor alldeles oavsett omständigheter. Visst, Carl Gustaf har aldrig behövt bekymra sig för hem och mat på bordet men filmen visar ändå sanningen att ingen kommer undan livet oskadd.

Med bred palett målar af Klintberg bilden av ett liv som inneburit svårigheter. Musik, klippning och komposition bidrar med att skapa dynamik. Kungen är märkligt öppen samtidigt som han är stängd. När af Klintberg frågar honom om han någonsin funderat "tänk om jag inte hade varit kung" anser han frågan ovärdig. Överlag ger han uttryck för bestämda uppfattningar som förmodligen var vanliga när han var ung. Carl Gustaf är ju inte bara född på 40-talet, han är även sladdbarn i en institution vars hela affärsidé är att hålla fast vid traditioner. Mycket talar för att han kan låta som en äldre herre från överklassen som inte pratar känslor.

Det finns en kronologisk ordning av berättande som varvas med intervjuer med kungen. Han verkar inte riktigt vilja vara där, vilket han i princip säger rakt ut. Man kan såklart undra varför han ens ställer upp. Min gissning är att kommunikationsavdelningen vid hovet sett vinster med att mänskliggöra monarken. Han är förvånansvärt obekväm som intervjuobjekt, kanske vittnar det om att han sällan utmanas tillräckligt. Men hans motstånd och tystnader är också högst talande. Det har kostat både honom och af Klintberg att göra filmen.