Film
Ellos Eatnu. Låt älven leva
Cnema
Regi: Ole Giæver
I rollerna: Ella Marie Hætta Isaksen, Gard Emil, Sofia Jannok m fl.
Betyg: 4
I Norden har det länge funnits en bild av att vi inte är förtryckare. Det är Belgien, Storbritannien, Frankrike, USA och andra som ger sig på minoriteter. De är kolonisatörer och vi är välfärdsstatens skapare. I den jämförelsen må det stämma om man räknar på mängd. Men de senaste åren har filmskapare visat att den bilden inte är hela sanningen. Vilket man gjort genom att lyfta samernas sak. Mest känt exempel är Amanda Kernells ”Sameblod”. Norske Ole Giæver bidrar nu med en skildring som delvis är baserad på verkliga händelser när Alta-älven skulle byggas ut på sent 60-tal.
Historien i centrum av ”Låt älven leva” är däremot fiktiv. Rollfiguren Ester är inte baserad på en specifik person. Hon har i filmens inledning precis fått vikariat som lärare och flyttar från familjehemmet. I Alta finns kusinen Mihkkal som är en stolt same medan hon själv döljer alla sådana tecken. Även hennes mamma, som numera är gift med en norsk man, vill skydda sig och barnen genom att sudda bort allt samiskt. Ju mer Ester får veta om vad som är planerna, desto mer får hon nog av hur hennes folk behandlas. Till slut hungerstrejkar hon tillsammans med den samiska aktionsgruppen som tog sin sak till statsministern.
Det politiska perspektivet är integrerat i hela berättelsen, illustrerat via små detaljer. Filmen är överlag en återhållen skildring som ibland drar fram plakaten tydligen. Ella Marie Hætta Isaksen i huvudrollen gestaltar sin karaktär på ett mycket trovärdigt sätt. Hennes starka förmåga gör också att tittaren kommer närmare känslorna. De försiktigt observerande ögonen, den med tiden tilltagande platstagandet som hon markerar med minimala skillnader i hållning. För det mesta är Ester en lugn person som briserar i en hjärtskärande scen där hon trött utbrister ”jag vill inte vara same!”. Det är en reaktion jag känner in i märgen. Scenen är en visuell illustration av minoritetsstress. Hela ensemblen gör stordåd även i de minsta rollerna. ”Ellos Eatnu. Låt älven leva” tvingar inte på känslor genom mäktiga stråkar. Den matchar sin epok genom att enkelt visa vad som händer. Ändå är det en film som främst lever genom känslor, genom att föda en känsla av att vara förtryckt hos den som bevittnar. På så sätt blir filmen ofantligt kraftfull.