Film
Emily
Cnema/Filmstaden
Regi: Frances O'Connor
I rollerna: Emma Mackey, Oliver Jackson-Cohen, Fionn Whitehead, Alexandra Dowling, Adrian Dunbar m fl.
Betyg: 3.5
Det finns förmodligen olika läger kring att göra kostymdrama på ett modernt sätt. Vi som tycker historia i sig är en viktig del av sådana filmer kanske inte hurrar av glädje när Emily Brontë skulle ha tatuerat sig på 1800-talet. Någon måtta får det väl vara hör jag mitt inre konservativa säga. Många som ser filmen idag kanske glömmer vilket rebellande det skulle ha varit av en prästdotter att likt kriminella ge sig själv eviga budskap i bläck.
Inte mycket är känt om Emily Brontë, bland annat på grund av hennes tillbakadragna natur. Vilket gör den här historien till en fantasi, i princip. Filmen börjar när Emily är i sena tonåren och inte hittat sin väg i livet. Tillsammans med systern Anne skapar hon imaginära världar som de båda njuter av. Den äldre systern Charlotte är lärare på en skola och har tryckt undan sin förmåga att fantisera. Röjt undan dem som barnsliga. Det finns ingen dokumentation om att Emily ska ha varit konstig annat än Charlottes skrifter, vilket filmen tar fasta på. Emilys fria själ passar inte sin tid. Ett försök att studera vid samma skola som sin syster slutar med att hon återvänder hem där hon ska lära sig franska av William Weightman, präst tillsammans med hennes far. Hon kommer också mer och mer nära sin bror Branwell, något som blir till fördel för hennes skrivande. Relationen till Weightman utvecklas romantiskt.
Det finns några överväldigande vackra och gripande scener. Den ena när Emily tar på sig en mask och anammar fram syskonens bortgångna mor. Den andra när bror Branwell och syster Emily säger adjö med ett torkande täcke emellan sig på tvättlinan. Överlag är filmen väldigt väl sammansatt och verkar inte särskilt trogen verkligheten. Delvis förståeligt eftersom Brontë inte är särskilt dokumenterad men också delvis därför att O'Connor tagit sig stora friheter med tidseran. Vilket nästan blir en skymf mot Emilys förmodade starkt utvecklade förmåga att föreställa sig saker. Brontë måste inte ha haft en älskare för att kunna skriva ett så passionerad verk som "Wuthering Heights". Emma Mackey passar väldigt väl i titelrollen utifrån O'Connors skapade verklighet där hon både är återhållsam och passionerad.