Barnets far, den förnuftsstyrde försäkringsagenten som ser livet som sannolikhet, risk och slump, accepterar sonens situation med kylig tillbakadragenhet.
Den döljer förstås stor sorg, oro och oförmåga att handskas med känslor. Historien är hans drama, hans väg till kristet präglad gemenskap och tillförsikt. Men riktigt bra blir det inte, det är för få nyanser mellan stoiskt lugn och total förtvivlan, så Michael Nyqvist kan bara spela halvbra. De nyanser som finns beskriver hans klentro, förnekelse och vanmakt, och så måste det vara i en sån här historia, men den hade bara blivit intressantare av ett rikare personporträtt, inte bara sval blick, frustration och omvändelsescener som är de mest valhänta i det hela.
Izabella Scorupco meriterar sig bra som seriös aktris som modern, teckningslärarinnan med det glödande hoppet om barnets tillfrisknande , inlevelseförmågan och tilltron till människor. Det ligger i historiens mönster att det är hon som får möjlighet att i några välvalda närbilder spela en person med ett levande inre liv.
Mest behållning av filmen ger fransmannen Tchéky Karyo (spionchefen i Nikita) som skyddsängeln, en ödmjuk kraftgestalt ständigt utstrålande människokärlek. Replikföring, gestik och mimik följer förstås rollen; ändå får man ett efterhängset intryck av att han spelar ut svenskarna fullständigt. Han får verkligen nattvardsscenen i köket, en oblyg härmning av kaffedrickningen i Himmel över Berlin, att fungera dramatiskt. Hans uppläsning av Karin Boye är värd att vänta på.
Änglavakt har klokt nog jämförts med Selma Lagerlöf, men att i hennes anda berätta i bild om trons mysterium och miraklets existens i svensk vardag är svårt. Kanske lyckades bara Dreyer i Ordet (1955).
Men efter åratal av livlös dramatik, polisfilm och fars är Brisinger med all sin formvilja och ambition en frisk fläkt, om än onödigt beroende av förlagan, Himmel över Berlin.
Och härmningen av dansen i Såsom i himmelen blir bara pekoral.