Kedja av förtryck i brutal skildring

Omskakande och nästan motbjudande inledning banar vägen för en äkta historia om skamfylld dåtid i Australien. Titta inte bort!

Clare (Aisling Franciosi) beger sig av tillsammans med vägvisaren Billy (Baykali Ganambarr) för att söka hämnd.

Clare (Aisling Franciosi) beger sig av tillsammans med vägvisaren Billy (Baykali Ganambarr) för att söka hämnd.

Foto: Nonstop entertainment

Recension2019-12-06 09:29
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

The Nightingale
Cnema 
Regi: Jennifer Kent
I rollerna: Aisling Franciosi, Baykali Ganambarr, Sam Claflin, Damon Herriman m fl.
Betyg: 4

En minoritet av speltiden har passerat när flera fall av misshandel, våldtäkt och mord ägt rum. Och det är ingen chockeffekt begränsad till inledningen utan något som präglar "The Nightingale" rakt igenom. Del av mig vill stänga av och slippa eländet. Den andra och mer övertygade delen inser att verkligheten måste mötas, sanningar berättas, försök till rättviseskipning göras. Australien och australisk film har undvikit sin våldsamma historia ordentligt genom filmens sekel. Jennifer Kents "The Nightingale" må vara en hård prövning för sin tittare men även en plikt att ta sig igenom.

Irländska Clare avtjänar straff på Australien där hon regelmässigt förtrycks och utnyttjas. Trots att hon avtjänat sitt straff låter löjtnanten Hawkins inte henne att gå vidare med sitt liv. Hennes make Aidan börjar få nog av situationen men Clare försöker lugna i hopp om att hålla deras lilla dotter undan. Diverse händelser tvingar ut Clare på en jakt, där hon anlitar Billy/Mangana för att ta sig fram i de, för en ensam kvinna, farliga skogarna. Då Billy tillhör ursprungsbefolkningen är inte heller han en garant för säkerhet men tillsammans hittar de sin väg framåt. Clare är till en början märkt av sitt förflutna men med tiden släpper hon sina rasistiska föreställningar.

"The Nightingale" är en explosion av allt som australisk film tidigare misslyckats med att återge. Det sanslösa förtrycket och förtryckkedjan vet inga gränser. Värt att påminnas är att länder inte koloniserades via artiga förhandlingar utan blodbad av den befolkning som råkade bebo området innan. Kent viker aldrig för våld för att skona sin publik. Eventuellt lättare gjort för en regissör som är mest känd för "The Babadook" i synnerhet och skräck i allmänhet. "The Nightingale" levererar en annan typ av fruktan. En skamfylld historia vars effekter kvarstår över 100 år senare. Trots det mörker som filmen skildrar är den enormt seriöst gjord. Genomarbetad, fokuserad, målinriktad. Den må vara mycket brutal men samtidigt utvecklar den sitt mervärde ständigt. Filmen växer kontinuerligt. De första skräckfyllda blickarna över våld glider över till en äkta upplevelse.