Film
Ghabe
Cnema
Regi: Markus Castro
I rollerna: Adel Darwish, Nathalié Williamsdotter, Ahmad Fadel, Lena B Eriksson, Sara Sommerfeld m fl.
Betyg: 2.5
"Ghabe" har en hel del logiska brister som är kontinuerliga störningsmoment i vägen för kärnberättelsen. Filmen inleds med en text om cirka 160 000 asylsökande som tog sig till Sverige 2015 och Migrationsverkets boenden tog slut. Det ledde till att invånare lånade ut sina hem till dem som kom hit. Tidslinjen för filmen är helt fel ur ett sådant perspektiv eftersom det var i början av september som en ovanligt stor mängd asylsökande kom till Sverige. Alltså utspelas filmen under en felaktig tidslinje med tanke på kontexten som sätts först. Som om regissören och manusförfattaren så gärna ville att filmen ska utspela sig under en sommar att han struntat i tidsperspektivet. Små brister av logik följer sedan löpande, allt från socialarbetaren som är flytande på arabiska för att sedan börja prata engelska med arabisktalande till en del osannolika detaljer i upplösningen.
Mounir, Farid och en familj från Syrien har bor i en sommarstuga som en svensk lånar ut. Historiens mittpunkt är Mounir som lider av posttraumatisk stress. Han flydde Syrien efter att han förlorade hela sin familj och vill inte vara här. Kusinen Farid är den som sett till att de kommit till Sverige. På landsbygden finns inget att göra men Mounir börjar finna någon form av själslig läkning av skogen. Han börjar också skymta svenska Moa som fångar hans intresse. En av gångerna betraktar han henne och en vän medan de badar nakna. Han börjar onanera. Medan Moas kompis förfäras (väntad reaktion) skrattar Moa lätt åt händelsen (oväntad reaktion). Så småningom närmar sig Moa och Mounir varandra i en traditionell kärlek över alla gränser-historia.
Förr eller senare skulle hösten 2015 filmatiseras. På vissa sätt gjorde den det i Jesper Ganslandts "Jimmy". Tyvärr märks det att "Ghabe" är gjord av en debutant. Filmen är finstämd och viktig. Den vänder på en del perspektiv som kan vara nyttiga att reflektera över. Samtidigt är de flesta karaktärer lite för konturlösa. De som berättelsen fördjupar sig i, Moa och Mounir, är svåra att förstå ibland. Skådespeleriet lämnar en del att önska, så fort historien intensifieras blir agerandet lite onaturligt. Fotot däremot är både vackert och fångar historiens känsla.