Styrkan med Alme är hans klara, starka sångröst. Vill man leta referenser i låtmaterialet kan man bli sittande en hel eftermiddag med referenser som spretar åt flera håll men där klassiska namn som Springsteen och Scott Walker lyser extra tydligt. Särskilt egen och originell är inte Almes musik, men det spelar mindre roll när melodierna är så starka och sången sitter så klockrent.
Göteborgaren blandar och ger från sina två fullängdare och spår som ?You Will Only Get It Once? och ?No Class? sticker ut lite extra. Jämfört med Makthaverskan som stod på scen en timme tidigare framstår Joel Alme och hans musikerpolare som en synnerligen samspelt enhet som nästan maskinlikt pumpar ut melodierna. Det är effektivt och samtidigt riktigt snyggt med en saxofon som hela tiden skänker liv till framförandet. Professionellt skulle man kunna säga.
Men jag måste återkomma till det här med att publiken är mindre den här kvällen, det känns nämligen som att det påverkar Alme lite. En artist skulle förstås aldrig erkänna att det är tristare att spela inför lite folk och jag tror inte att sångaren på något sätt tycker att det är tråkigt den här kvällen i Norrköping. Men den där lilla extra tändningen finns uppenbart inte där och när han lunkar in i logen efter spelningen ser han inte jättenöjd ut.
Detta trots att publiken som dök upp säkerligen ändå tackar och bockar för den fina konsert han ändå bjöd på.