Japansk film om döden som konst

Daigo är cellisten vars orkester läggs ner. Han bestämmer sig för att flytta från Tokyo till den lilla stad som han växte upp i. Genom ödets nyck hamnar han på ett företag som förbereder döda kroppar innan de ska kremeras. Man tvagar, sminkar, klär kropparna framför anhöriga. Allt gjort med stor värdighet, respekt och omtanke. Döden blir förvånande nog en konstnärlig angelägenhet. Takita visar allt det liksom för att säga att det jobb dessa människor utför är ovärderligt. Han övertygar kanske tittaren på samma sätt som Daigo behöver övertyga både vänner och fru att det han gör inte är fel eller pinsamt. Det är en sensmoral som säljs väldigt vackert, och som tittare är det svårt att inte bli rörd. Samtidigt finns det inslag av bisarr humor som fungerar utmärkt. Dessutom lyfter fotografin filmen till en helt annan nivå. "Avsked" vann Oscar för bästa utländska film 2009. Ett faktum som framstår som självklart, då den är djup utan att vara svår, så som Oscar-vinnare brukar vara. Ju längre filmen går desto mer glider tankarna ifrån historien i filmen. Funderingar om döden blockerar nästan berättelsen, delvis beroende på att filmen tappar i tempo efter att hälften har gått. Den lever långt efter att filmen är slut och reflexioner om liv och död är trots obehaget givande. En vacker film som är bra att se tillsammans med andra.

Information till våra läsare

Japansk film om döden som konst

Att arbeta med döda är ett skamligt och stigmatiserat yrke i Japan. "Avsked" skulle ha kunnat varit en produktion av en japansk motsvarighet till UR där syftet vore att visa värdet i sådant arbete.