Film
The Substance
Filmstaden
Regi: Coralie Fargeat
I rollerna: Demi Moore, Margaret Qualley, Dennis Quaid m fl.
Betyg: 2.5
Recensenter brukar klaga på bristen på originalitet i filmvärlden idag. Coralie Fargeat bryter den trenden genom sin genreöverskridande moderna tappning av ”The Picture Of Dorian Gray”. Det låter såklart inte särskilt banbrytande att göra en modern variant av en bok publicerad 1890. Men det är tillräckligt långt ifrån och egen för att inte kännas som en kopia. Dessutom är inte ”The Substance” någon form av officiell filmatisering av boken, det är bara en del symbolism som liknar Oscar Wildes berättelse om den undersköna mannen som inte åldras medan hans avbild på en tavla ruttnar i garderoben.
Demi Moore spelar Elisabeth Sparkle, bejublad Hollywood-stjärna som med åren glöms bort eftersom hon åldrats. Den här bakgrundshistorien presenteras på ett väldigt fyndigt sätt där hennes stjärna på Hollywood walk of fame först drar till sig uppmärksamhet för att till slut bli en bortglömd symbol på trottoaren som någon spiller mat över. Numera är Elisabeth tv-programledare för en form av aerobicsprogram som för tankarna till Jane Fondas karriär på 80-talet. Även den har dock Elisabeth börjat bli gammal för. Hon blir sparkad på sin födelsedag av en tv-chef (överspelad av Dennis Quaid), krockar med en bil utan att ha fått en skråma men får då möjligt att testa ”substansen”. Det utlovas nytt liv, en bättre version av en själv och diverse andra inbjudande epiteter. När processen är klar finns en yngre och nästintill perfekt version av Elisabeth i form av Sue, spelad av Margaret Qualley. Enda haken är att de ska växla liv var sjunde dag. En vecka ligger de medvetslösa och matas medan den andra versionen lever. Att inte följa processen kan leda till allvarliga konsekvenser.
”The Substance” är äcklig, överdriven, kitschig, motbjudande och samtidigt uppfriskande. Det stora problemet är regissörens oförmåga att begränsa sig. Medan den första timmen rör sig framåt stannar filmen av ordentligt efter en stund och repeterar sig själv. Två och en halv timme är alldeles för lång för dess innehåll. Dessutom tar de urspårade elementen över mer och mer på ett sätt som kamouflerar budskapet om jakten på ungdom och skönhet. Stundtals pretentiös och stundtals komisk splatteryra. ”The Substance” liknar i alla fall inte så mycket där ute just nu.