Ingen svag debut av 21-åriga regissören

Film

The Hill Where Lionesses Roar
Cnema 
Regi: Luàna Bajrami
I rollerna: Era Balaj, Uratë Shabani, Flaka Latifi, Luàna Bajrami m fl 
Betyg: 3

Med sina 21 år är Luàna Bajrami bland de yngre regissörer vars film rest till premiärer världen över. Det är ingen svag debut hon kommer med. Men i klass med Hana Makhmalbaf som gjorde "Buddha föll av skam" har Bajrami inte levererat. Makhmalbaf var 19 när hon gjorde den filmen och dess enkla briljans är långt utöver Bajramis ibland uppenbart oerfarna hand. Samtidigt har inte hon en hel familj av internationell klass inom filmbranschen med far Mohsen och storasyster Samira. Bajrami är ursprungligen från Kosovo men växt upp i Frankrike där hon förekommit i olika produktioner, senast i "Omständigheter". "The Hill Where Lionesses Roar" är en hemkomst och dimensioner av utvandring finns med i hennes historia.

Vännerna Qe, Jeta och Li är varandras allt. De har ansökt om universitet tillsammans och ägnar sommaren åt väntan och längtan. Alla har svårigheter i sina hemsituationer från övergrepp till patriarkala strukturer till fattigdom. Sommarlovet präglas ändå av vänskapen men också en önskan att komma bort från brister på möjligheter som är kännetecknande för deras by. Regissören själv gör en liten roll som Lena, sommaråtervändaren som saknar något i gemenskapen från Kosovo när hon flyttat till Frankrike.

Musiken är en påfallande brist. Dramatiska toner sätts ständigt till tjejernas poserande där de blickar ut mot horisonten i hopplöshet. Ibland får jag känslan att filmproduktionen inte hade råd med bättre musik vilket skulle förklara valet. Filmen indikerar regelbundet att något är på väg att hända som aldrig gör. Ett inslängt inslag av homosexualitet känns helt malplacerat och obefogat. Även realismen vacklar stundtals men är inte ett störande moment.

Bajrami är som bäst i sin förmåga att fånga ungdomen och utsattheten i just Kosovo. Lika skickligt är skildringen av sommarens möjligheter och tristess där ljudfloran hjälper åskådaren att verkligen landa i rätt miljön. Skådespelarna har en del riktigt gripande scener samtidigt som de liksom filmen ibland bekänner färg i sin begränsade erfarenhet. I stunder känns produktionen svagare i professionalitet. Berättelsen är relevant, berättandet något oerfaret.