Film
Alltid Amber
Cnema
Regi: Hannah Reinikainen, Lia Hietala
I rollerna: Amber Mastracci m fl.
Betyg: 3
"Om jag och mina kompisar levde på en öde ö skulle inte det här vara ett problem" säger Amber Mastracci hos psykiatern. Den (den pronomen som Amber själv valt) har fått diagnosen könsdysfori och har enligt vården rätt till korrigerande operationer för att kroppen ska matcha hennes ickebinära identitet. Hur Amber känner inför sitt kön och sin identitet är ett problem i samhället och våra normer. Egentligen har inte den något problem med att ha en kropp som biologiskt är en kvinnas.
Dokumentären skulle ha handlat om den intima vänskapen mellan ickebinära Amber och queerpersonen Sebastian. De har varit vänner sedan de var barn och i tonåren delar de allt. Amber berättar hur Sebastian var den som gjorde att den blev bekväm med att utforska sin natur. Filmens innehåll ändrade riktning när Sebastian även delade Ambers flickvän Charlie, något Amber inte var redo att dela. Så istället valde Hannah Reinikainen och Lia Hietala att göra filmen om Amber. Filmteamet är med vid besök inom vården, fester, samtal med vänner/familj och gamla familjevideofilmer används också. Förutom Ambers könsdysfori är det sorgen efter pappan som får ta plats. Han gick bort när Amber var i tidiga tonåren. I filmens andra hälft träffar Amber transpersonen Olivera vilket också har en effekt på den. Olivera är en väldigt liten del av dokumentären egentligen, huruvida hen påverkar Amber eller bara dykt upp vid rätt tillfälle är svårt att avgöra.
Ett intressant drag från regissörerna är att de inte visar något av svårigheterna som samhället kan skapa för HBTQ-personer. Amber berättar om att normer kan vara tärande men inom filmen är ungdomarna fredade. De får inta både förgrund och bakgrund. De äger filmens utrymme. Däremot hade festscenerna eller fixa-sig-scenerna kunnat vara färre. Inte för att något är explicit fel på dem men samtalet blir mer intressant när Amber inte samtidigt gör andra saker. Jag får en känsla av att filmskaparna vill placera Amber i för den vardagliga miljöer för att visa vilken vanlig tonåring den trots allt är. De lyckas med bedriften eftersom Amber i allra högsta grad känns som vilken tonåring som helst. Samtidigt gör den inte det, samtidigt är den på en del sätt extraordinär. Vem Amber är som person utanför könsidentiteten blir jag däremot osäker på.